av Jonas Olausson
.
Jonas Olausson är aktivist inom Återställ våtmarker. Detta är tredje delen i en återkommande serie där vi får följa honom genom reflektioner, aktioner och rättegångar.
.
Tidigt en morgon i april förra året, vaknar jag upp i en lägenhet nära Tantolunden i Stockholm. Ja, flera av er skulle nog kalla 03.30 natt, men jag och Rickard som delade en lånad dubbelsäng tycker att det är då de flesta borde starta sin dag. Rickard är gammal murare och jag själv brukar identifiera mig som ställningsbyggare trots att jag inte arbetat med det sedan 2018. Vi är vana och trivs med att vakna tidigt, även om det nu inte är särskilt trevligt att vakna upp inför en viktig aktion. Pulsen stiger direkt alarmet på telefonen ger ifrån sig de allra första signalerna. Plötsligt är du klarvaken – och torr i munnen…
Kollade av läget med Rickard hur det kändes för honom. Han var trygg med det vi skulle göra och någon form av lugn infinner sig även hos mig. Vi har gjort aktioner tidigare ihop och är nog en jävligt bra match när det kommer till trygghet. Peppar varandra inför det vi ska göra. Går ut i vardagsrummet och kollar om Ludde är vaken och ok. Allt är fint även med honom, men känner sig ändå lite bekymrad för den teknik han ska använda idag. Kameran är hans egen men han ska denna gång dela aktionsbilderna till sociala medier-teamet. Allt kan hända och det skulle ju inte vara första gången teknik strular och bilder som är viktiga för aktionen inte når fram till rätt person.
Back-office kallas – för er som inte är bekanta med begreppet – de personer i bakgrunden som har till uppgift att ringa 112 när vi väl tar oss in på aktionsområdet, de som håller på med sociala medier eller den arrestsupport som ringer anhöriga och har fortsatt kontakt med dem, om man blir frihetsberövad.
Lägenhetsägaren Ludvig hjäper oss med kaffe och gröt. Vi går under tiden igenom aktionsplanen ytterligare en gång, kollar material och utrustningen. Går på toaletten för hundrade gången för att lindra den stress vi alla känner. Ingen aktivist kommer undan eller kommer vänja sig vid stressen en aktion innebär, för det vi gör är läskigt och riktigt obekvämt. Varje gång!
Bolten vi beställt kvällen innan dyker upp i tid. Rickard envisas med att ha den ombyggda brandsläckaren stående mellan sina ben och jag orkar inte förklara varför han inte ska ha det. Ids inte riktigt förklara varför. Jag vet vad som kunde hända, men återkommer till det senare i texten. Vi småsnackar lite med chauffören för att stilla våra nerver och babblar på för att han inte ska fatta vad vi egentligen ska göra. Bättre att babbla på och verka märklig än att mestadels sitta tyst så han kan analysera andra viktigare detaljer ur vårt samtal.
Vi blir avsläppta på en adress som för chauffören säkert är en gnutta udda. Bland det första vi ser är två polispiketer. Men vi blir bara roade, aldrig oroade. Bilarna står inne på en bilmek och vi ser dem genom verkstadens fönster. Det är väl för att de är på service eller reparation. Vi skrattar åt det ironiska sammanträffandet.
En journalist från Arbetaren som back-office haft kontakt med dyker upp exakt på utsatt klockslag. Vi intervjuas och hon bestämmer sig för att göra Ludde sällskap till den plats vi rekat tidigare som fotoplats.
Klockan slår 06.00 och jag och Rickard tar vår utrustning och påbörjar vår korta promenad mot det höga, taggtrådförsedda staket som omgärdar Bromma flygplats. Ringer back-office så att de kan meddela SOS-alarm att vi är på väg in på flygplatsområdet. Ser genom det
höga staketet en hjullastare mitt på landningsbanan med borsthuvud som rengör själva landningsbanan och förstår att ingen eventuell inflygning är påbörjad. Vi ska ändå inte in på landningsbanan, men det känns ju ändå bättre om det är så.
Rickard tar fram teleskopstegen och jag klättrar över med min sele och rep. Dels har jag sele med ikopplat rep för att tanken är att jag ska ta mig upp på ett av privatplanen vi är på väg mot, dels för att jag har en dålig artros-höft som gör att jag inte är mitt forna klätter-jag. Rickard firar ner mig, kastar över repet, klättrar vigt och ledigt över, drar med sig stegen över taggtråden, skäller lite tyst på mig när jag försöker curla och hjälpa honom ner. Hoppar de sista två metrarna och brister ut i ett stort flin. Vi ler båda två medan Rickard vant slänger den utfällda teleskopstegen över axeln och vi påbörjar den långa promenaden på den lilla service-grusvägen bort mot Graf Air Jet Terminal, där ett antal privatflygplan står uppställda.
Det var egentligen inte meningen att jag skulle vara här, här på denna flygplats. Jag och Ludde skulle stoppat ett flyg på Sveriges mest relevanta flygsträcka. Bromma med sitt privatflyg (och en reguljär linje två gånger per dag) är Sveriges minst samhällsviktiga flygplats. Men under förberedelserna för den aktionen så yttrades ilska under en riksdagsinterpelation om vår kommande aktion mot inrikesflyg under påskhelgen En riksdagsledamot var upprörd över att vi förstörde för vanligt folk. Ja, de som äger och nyttjar privatflyg är fan inte “vanligt folk” tänkte vi och ändrade aktionsmål. Den i princip öde och samhälleligt värdelösa Bromma flygplats med sitt Graf Air fick bli vårt nya mål.
När Rickard och jag gick där på grusvägen såg vi att lastmaskinsföraren stannade till i vår riktning. Kanske tog han bara en välbehövlig paus i sitt arbete, kanske ringde han flygplatsledningen för att berätta att nu var Återställ Våtmarker här på deras flygplats, på deras arbetsplats. Eller så såg han bara två män som i stilla mak, med en stege ledigt slängd över axeln, var på väg att utföra ett arbete de blivit tillsagda att utföra. Precis som han.
Anledningen till att vi gick så lugnt var, förutom smärtan i min högra artros-höft, att vi liksom inte riktigt förväntade oss att hinna fram innan vi greps och omhändertogs.
Men fram hann vi. När vi passerade första planet såg jag någon slags symbol på stjärtrodret och sa till Rickard att vi tar nästa i raden istället. Det skulle vara så himla illa om det var ett flyg som hade någon samhällsviktig funktion. Det hade kunnat paja hela aktionsidén.
Nästa plan var tyvärr ett propellerplan men nu började iallafall jag bli lite stressad. Meningen var ju att jag med selen, repet och Rickards hjälp även skulle ta mig upp på ett flygplan.
Rickard tog fram den preppade brandsläckaren ur sin påse. Ryckte sprinten och sa in i den telefon jag filmade med:
-Vi gör det här för barnen och barnbarnen!!
När han väl tryckte ner handtaget – hände ingenting. En liten skvätt av vår hemmagjorda färg kom ut. Sedan var det bom stopp…
Vet inte vad som hände i Rickards huvud då. Oro, förvåning? Jag har faktiskt inte frågat honom om det ens i efterhand. Men i mitt sinne var allt lugnt. Jag har varit med om just det här tidigare. I och med att Rickard, som jag nämnde tidigare, under taxiresan och när han sedan bar brandsläckaren på ryggen, hela tiden höll den upprätt så sedimenterar slamfärgen i botten av släckaren. Om du som läser detta själv kommer använda en ombyggd brandsläckare med färg för att protestera mot något ska du veta att den ska förvaras och transporteras liggande, på manteln, för att det inte ska bli som för Rickard.
Jag sa lugnt och stilla till Rickard att han skulle hålla den upp och ned, trycka ut lite luft och sedan börja om. Det funkade fint och Rickard gick bananas på det tvåmotoriga propellerplanet. Avbröt och gick vidare till nästa jetplan som stod uppställt bredvid. Gjorde kaos med det planet också. Ja, när man ser filmklipp av det häpnar man! Va fan gör de!!!
Men färgen är vattenlöslig och om man inte spolar av den direkt så kommer nästa lätta duggregn få färgen att rinna av. Om det inte regnar kan man låta det torka och borsta bort resterna med en mjuk borste. Så någon skadegörelse var det verkligen inte fråga om..
Rickard satte sig ner, jag filmade hans anförande. Vi bytte plats och uppgift för att, om det fans anledning till det, ha två röster, två ansikten till sociala medier.
När jag var färdig och tänkte börja förbereda mig för att ta mig upp på det andra flygplanet kom en skyddsvakt i hög fart med sin bil. Han kom med fronten mot oss, girade kraftigt så hans dörr inte var vänd mot oss när han klev ur. Tänkt på det här i efterhand. Han hade tänkt till! Han hade lagt sådana här detaljer på minnet. Kanske hade han lärt sig det under sin utbildning, kanske hade han sett väldigt många actionfilmer och snappat upp bra tekniker till sitt eget yrkesutövande.
Vi hade under tiden satt oss ner på asfalten med banderollen mellan oss. Sitter man ner så blir situationen mycket bättre. Det är svårt att som skyddsvakt, polis eller arg bilist känna ett hot från någon som sitter ner. Det är vad som inom civilt motstånd kallas en de-eskalerande handling. Personen man möter har inget att vara rädd för och gör demonstrationen tydligt fredlig.
Minns inte riktigt vad skyddsvakten sa, men minns att han hade ett rejält adrenalinpåslag. Han darrade på rösten trots att hans agerande var kontrollerat och professionellt. Vi berättade att vi redan ringt polisen, så de var garanterat redan på väg hit. Vi berättade att vi är del av rörelsen Återställ Våtmarker men att vad som stod på vår banner Förbjud Torvbrytning var vårt andra krav. Det första om att återställa våtmarker har vi redan deklarerat seger för.
Minns återigen inte vad skyddsvakten sa eller frågade, men vi babblade på om hur torvbrytningen var kopplat till Bromma flygplats och att torvbrytningen står för större utsläpp av koldioxid än vad det svenska inrikesflyget gör. Sa att med denna aktion låter vi medborgare fundera på vad vi ska stänga ner. Inrikesflyget eller torvbrytningen. Sa att det fattar ju vem som helst att inrikesflyget fyller ju ändå en viktig samhällsfunktion medan torvbrytningen enbart skadar vårt land.
Desto mer man pratar under tiden under en sådan här spänd situation – som inte är hotfull – desto tryggare och lugnare blir bemötandet. Är det en hotfull situation gör man bäst i att hålla käft och titta ner i asfalten.
Under tiden vi pratade dök ytterligare en skyddsvakt i bil upp. Denne kollega hade nog inte maxat bilen på väg till oss och på det viset inte heller drivit upp adrenalinet i topp. Han verkade avspänd och lugn. Vi bad om ursäkt att vi pajat morgonen för dem och de berättade att de precis varit på väg hemåt. Gissar att det varit ett långt, händelsefattigt arbetspass denna natt jämfört med en helt vanlig onsdag. Precis i slutet av deras pass händer idag det här! Antagligen detta årets enda ingripande.
Ja, nu blev det ju ett ingripande till drygt två veckor senare, då två av våra nära vänner och medaktivister avslutade Återställ Våtmarkers flyg-aktionsveckor på samma sätt som jag och Rickard inledde den. Men som det alltid är inom aktivismen, det man inte ska vara del av får man inte heller veta om. Något som kallas need-to-know-basis. Det du inte är inblandad i eller behöver veta får du heller ingen information. Det görs i huvudsak för att minska risken att någon råkar berätta detaljer som spolierar en aktion. Så de av våra medaktivister som inte hade någon roll i back-office under min och Rickards aktion blev lika överraskade som gemene man. Precis lika överraskade som de båda skyddsvakterna.
Polisens sirener började snart att ljuda över det morgontrötta Bromma. Trafiken hade inte riktigt kommit igång så det gick nog lätt och snabbt att ta sig till Graf Air. En anings fördröjning blev det såklart att ta sig in genom grindarna till området. Men det fanns personal på plats som både bogserade ut en helikopter och förberedde ett privatjet utanför en av de två hangarerna för avfärd. Såg senare när vi gripits och passerade i baksätet på en av polisbilarna att det var förberett med röd matta och på stjärtrodret fanns en tysk flagga. Retligt, minns jag att jag tänkte. Tänk om det var ett tyskt statsbesök och om vi kunde haft mer is i magen och tagit det planet hade ett ju kunnat ge oss lite internationell publicitet.
Småpratade med den unga kvinnliga polisen som satt tillsammans med mig i baksätet. De gör alltid så. En polis kör och en sitter bak med den gripne aktivisten. Glad och lättad att vi lyckades så väl, var jag på ett strålande morgonhumör. Jag frågade om det var så att jag pajat hennes skiftbyte och bad om ursäkt om det nu var så. Det här gjorde jag lite som en skojig lek, med glimten i ögat, för är det något en polis inte kommer svara dig på så är det när de går på eller av sitt skift. De vill ju självklart inte ha en kartläggning av något sådant.
Fortsatte med att fråga vart de skulle köra mig. Hon svarade att de ska ta mig till Solna polisstation.
-Neeej, sa jag högt.
Hon tittade på mig och frågade undrande och oroligt om jag inte förstått att jag var frihetsberövad och skulle placeras i arresten?
-Jo då! Men de har så jävla dålig mat på arresten i Solna!!
Efter det var hon i princip tyst.
Undrar verkligen vad hon tänkte om mig. Det känns lite arrogant att reagera på det viset. Som om jag inte bryr mig om hennes yrkesroll, att jag inte bryr mig om jag blir inlåst – vilket i och för sig är sant – men vill ju ändå inte framstå som arrogant. Dessutom stör det mig att Solna arresten tycks anse att de är del av straffutmätningen i samhället. Det är de ju näppeligen. Precis som förra gången jag satt frihetsberövad där upplevde jag denna gång en konstant hungerkänsla. Då släpptes jag efter att ha suttit anhållen i 31 timmar. Sabotageanklagelsen mot oss deltagare i Slow Walken över Tranebergsbron lades ner och jag fick 3000 kronor i ersättning för att jag felaktigt gripits och frihetsberövats.
Så kan det ju vara även denna gång. Det kan ju inte de anställda på arresten veta eller vara säkra på. Men ändå kändes det som då och även denna gång att jag ska plågas lite – för jag är ju en brottsling.
Nu var jag ju en brottsling vid detta tillfälle, men det kunde de inte veta, inte redan då. Jag dömdes i Attunda tingsrätt, efter att ha suttit 21 dagar på Sollentuna häkte, till två månaders fängelse.
Jag gjorde denna gång något jag tror ingen ville eller förväntade sig. Jag “nöjdade” mig, godtog domen och fängelsedomen. Mest för att jag ville syna korten åklagare och övrigt rättsväsende spelar ut mot oss. Är åklagarens yrkande på tre månaders fängelse och senare tingsrättens dom på två månaders fängelse, för att ha gått in på en i princip öde flygplats och spreja ner två uppställda och parkerade privatflygplan med en färg som går att borsta bort med en mjuk borste när den väl torkar, ett straff som är samhälleligt rimligt, ett straff som ligger i samhällets intresse, ett straff som väger bra i rättvisans vågskål. Jag tror verkligen inte domen vägde bra och väl i Justitias vågskålen. Jag tror att det var ett politiskt motiverat beslut som var avsett att skrämma demonstranter som protesterar mot skevheter i samhället till lydnad.
Men jag är inte rädd…