av Filip Hallbäck
.
Filip Hallbäck är film- och litteraturvetare, manusförfattare, kolumnist och essäist bosatt i Växjö. Filip skriver artiklar om jämställdhet, feminism och HBTQI+-rättigheter för olika tidningar och tidskrifter.
.
Klimatkrisen och den globala miljöförstöringen är mänsklighetens existentiella kriser som sker här och nu, men som behandlas lättvindigt och ansvarslöst av våra förtroendevalda politiker i Sverige och resten av västvärlden. Trots all vetenskaplig forskning och social mobilisering i civilsamhället för att påverka politiken mot en annan riktning mot hållbarhet nonchalerar det politiska etablissemanget allvaret i dessa kriser som avlöser varandra. Antagligen för att det finns särintressen som cyniskt nog ser egna vinstmöjligheter på bekostnad av jordens överlevnad. Eller finns någon annan förklaring? I så fall är jag intresserad att höra hur man försöker rättfärdiga något som är etiskt oförsvarbart. Vi lever bara en kort stund på denna gemensamma planet, men den livsstil vi upprätthåller får oåterkalleliga konsekvenser för kommande generationer.
För några månader sedan fastslog 61 klimatforskare från 17 olika länder i en gemensam rapport i Earth System Science Data – som publicerats i den franska dagstidningen Le Monde – att det är omöjligt att nå Parisavtalets mål att inte gå över 1,5 graders uppvärmning av planeten. Vi är på väg mot 2 grader, men inte bara det. Världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen kommer att eskalera bortom vår kontroll. Vi kommer alltså inte att kunna stoppa det. Christopher Wolf vid Terrestrial Ecosystems Research Associates säger att politikerna och allmänheten är på det stora omedvetna om de risker en sådan brytpunkt skulle innebära. Medvetenheten om den moderna samhällets påverkan på miljö och klimat har dock funnits sedan 1960-talet. Problemet är att man helt enkelt har nonchalerat dem.
Något som jag har stört mig på är att många diskuterar klimat- och miljöanpassning i termer av uppoffringar, och det är något jag vägrar att göra. Det är en individualistisk diskurs som gör mer skada än nytta, därför att den skapar skuldkänslor och risker för utbrändhet. I stället borde vi tala om vikten av att främja andra värden bortom tillväxt- och konsumtionssamhället, till exempel tid för relationer, reflektion, kultur och andlighet. Vi borde också tala om visioner om en gemensam framtid som vi sedan bygger tillsammans, alltså hur vill vi att samhället ska se ut på en 15–20 års tidshorisont. För talar vi inte om vilken framtid vi önskar oss se, så kommer den framtiden heller aldrig att finnas.
Jag vill avrunda med en dikt som jag skrev sommaren 2023 och läste upp på en kulturfestival som anordnades i Fyllerydskogen som ligger i Växjö och är ett naturreservat. Växjö kommun hade i början 2020-talet beslutat för att avverka delar av denna värdefulla skog för att bereda utrymme åt motortrafikled. Varje gång jag går dit och ser vad avverkningen ställt till med känner jag både bedrövelse och förbittring, men också tacksamhet gentemot de aktivister som i ord och handling gjorde motstånd. Även om protestaktionerna inte stoppade besluten är det åtminstone viktigt för eftervärldens historieskrivning att visa att just protester. Det hela skedde aldrig utan folkligt uppror.
Det har funnits perioder i mitt liv som jag skrivit dikter på papperslappar, mestadels i terapeutiska syften. Oftast sker det kreativa skrivandet i samband med sorg och ångest, vilket egentligen inte är märkligt – erfarenheter av smärta utgör ofta en källa till den konstnärliga skaparkraften.
I lyriken finns också protesten mot förtrycket. Kolla bara på den belarusiske poeten Dmitrij Strotsev, för att nämna ett av många relevanta aktuella exempel. Att skriva dikter är att använda personligt uttryck som ett verktyg för motstånd som utmanar dominerande strukturer i vårt medvetande. Så resonerade den amerikanska feministen och poeten Audre Lorde i sin berömda essä ”Poetry Is Not a Luxury” (1985), som än idag fungerar som en uppmaning i att erkänna kraften i poesin och dess behovsfrämjande insikter om vikten av ett självstärkande språk. Hon såg diktarkonsten som en livsnödvändighet för överlevnad och förändring i sammanhang av socialt förtryck, och med detta budskap vände hon sig till kvinnor och marginaliserade grupper från den rasifierade arbetarklassen. Dessutom – och det här är centralt – argumenterade hon för att just poesi är den mest ekonomiska konstformen av dem alla. Den kräver minimala resurser, vilket gör att den kan skapas och användas av vem som helst. Här kommer min dikt:
”Jag lyssnar till Joni Mitchells låt
Big Yellow Taxi.
Sorgligt nog,
har inte budskapet blivit mindre aktuell.
Man vet inte vad man har, vad dess värde är,
förrän det är förlorat.
Så skrev Mitchell redan 1970,
Människan får betala en dollar,
för att se livskraftiga träd på museum,
ty dess ursprungliga sammanhang
numera blivit en parkeringsplats.
När jag tänker på låtens budskap
tänker jag också på den dekoloniala skolan;
dess lära om dödscivilisationen.
Att bygga upp ett lögnaktigt lyckoland i asfalt och betong,
genom att förstöra naturens oförfalskade ljuvlighet;
att fördärva insikten om att naturen har ett egenvärde;
att människans väsentliga behov är ren luft, rent vatten,
en planet som det går att bo på.
För det går inte att köpa ett nytt jordklot,
om vårt enda hem i universum förgörs.
När jag tänker på miljö- och klimataktivisters kamp,
i Sverige och världen över.
Kampen för överlevnad och för rättvisa.
då tänker jag på romanförfattaren Alice Walker;
hon sade: “aktivism är den hyra jag betalar för att bo på planeten”.
Jag skulle vilja parafrasera hennes tänkvärda ord:
“kampen för bevarandet av Fyllerydskogen
är den hyra jag betalar för att bo i Växjö kommun”.