AVFALL

av Jonas Olausson

.

Jonas Olausson har tillbringat en stor del av sitt yrkesliv som ställningsbyggare. För närvarande arbetar han som personlig assistent. Efter att dagligen ha hjälpt till att maximera intäkterna för fossilbränsleindustrin på Bohuslän och i Norge vände han sina tidigare arbetsgivare ryggen. Han lämnade raffinaderiet, petrokemisk industri och oljeplattformen bakom sig och började istället kämpa en politisk kamp på motorvägen.

.

För kapitalismen är det av största vikt att avfall inte har något egenvärde. Jag ska försöka förklara varför och hur det är relevant för temat av det här numret om Klimatkrisen.

Vi har redan från barnsben fått lära oss att det är viktigt att inte skräpa ner. Inte slänga godispapper i skogen, inte slänga tomma läskedrycksflaskor eller burkar på badstranden eller i vattnet. Glas var det jag indoktrinerades tidigast med. Det kunde skada både djur och människor. Men jag fick också lära mig att inte slänga glas i soporna, utan att, för allt i världen, återvinna det.

Med tiden har det här insamlandet av restprodukter blivit en del av de flesta svenskars vardag. Aluminium från använda värmeljus ska sorteras och återvinnas. Information har gått ut till hushållen om hur betydelsefullt det är att göra rätt. Att det är viktigt att tänka på att även plocka ur vekstödet från botten av aluminiumbehållaren – för annars kommer de elektromagneter som sorterar ut de olika metallerna från återvinningsstationerna för metall, även lyfta med den ickemagnetiska aluminiumen. När den sedan smälts ner som järnskrot kommer den på grund av sin låga smältpunkt istället att brinna upp.

Det är faktiskt sjukt hur mycket jag kan och blivit informerad om genom broschyrer från kommunen, från vänner och bekanta, från nationella informationskampanjer. Men allt detta är en stor vilseledande kampanj med avsikten att vi ska blicka inåt och nedåt för att inte se det stora, inte se den övergripande problematiken. Om vi som konsumenter och medborgare fokuserar på att vara och bli duktiga på det lilla kan det stora fortsätta i en oförändrad och förödande omfattning.

När du som konsument och medborgare slitsamt sorterar dina sopor i olika fraktioner, papp, glas, metall, plast, och organiska matrester bidrar du som gratis arbetskraft i ett förödande system där du sorterat dina sopor så att förbränningen ska bli så effektiv som möjligt. Sopeldade kraftvärmeverk vill att du sorterar dina sopor så att de kan slippa det blöta matavfallet, som minskar effektiviteten i förbränningsugnarna. Du gör det för att det berättats för dig att kommunen vill göra biogas av dina blöta matrester, så att vi på sikt kan skapa en fossilfri fordonsflotta, så att vi kan rädda klimatet. Men de som hanterar dina sopor och med gigantiska gripklor släpper ner soporna i förbränningsugnarna vet att det inte är huvudskälet. De vet att varje ton sopor som eldas brinner oerhört mycket bättre om de soporna inte är blöta av dina potatisskal eller de ratade resterna från ditt barns tallrik. Du sorterar plasten för att det berättats för dig att plasten kan återvinnas och att det på sikt kan skapa en cirkulär plastförpackningskedja. Du sorterar dina pappkartonger från e-handelsföretagens kartonger med små nyinköpta prylar som rullar runt i de alldeles för stora kartongerna. Du tänker att det är bra så de kan återvinnas – men den enda fördelen är att dina sopor sorterade i fraktioner brinner bättre och mer optimalt i förbränningsugnarna.

Så var det det där med glaset då! Visst måste du väl ändå vara duktig som inte slänger glas i dina sopor? Ja, visst – men ändå inte. Större delen av allt glas som samlas in återvinns, men i slutet av varje bränning i en förbränningsugn tillsätts en viss mängd glas för att binda askan. Askbingen på en sopförbränningsstation är den vidrigaste platsen att stå vid. Den enorma sopbingen är äcklig med sin kväljande lukt av ruttnande avfall. Men den lukten är begriplig – och ändå en lukt av livet självt. Att känna den metalliska lukten runt askbingen är något helt annan och en mycket värre lukt av död. För att den här askan inte ska driva iväg med fartvinden på ett containersläp på väg till norra Norge, så binder man den glödheta askan med finfördelat glas som du och andra samlat in på en återvinningsstation i tron att du gör miljön och klimatet en tjänst. Den askan transporteras sedan till deponianläggningar, platser där askan kommer förvaras för evigt. Om du trodde att askan transporteras till någon av SAKABs anläggningar för upparbetning av tungmetaller och annan skit så tror du fel. Kanske är det istället till en utsprängd ö i Norge med en synnerligen bra och sprickfri berggrund. Kostnaden för denna deponi är hög och då vill aktörer som har sopförbränning som business, tex Göteborgs Stad, att volymen på askan är så liten som möjligt. Att du sorterat ut dina blöta matrester, att du sköljt ur och låtit dina tomma mjölkpaket torka, att du och dina grannar sorterat era plastförpackningar i samma återvinningskärl är bara väldigt bra business och som de inte ens behöver betala för. Förutom då en utförligt skriven informationskampanj i era brevlådor upprättad av en idealistisk tjänsteman inom Kretslopp och Vatten. Men den vinst som går in till den kommunala budgeten för försäljning av fjärrvärme eller producerad el, genom det kommunala energibolaget Göteborg Energi, är betydande – för att inte säga enorm! Vilket gör att den kommunala skatten kan sänkas ytterligare ett snäpp till glädje för kapitalismens förespråkare.

Det finns andra tillfällen när avfall förvandlas till en resurs. Standard Oil som ursprungligen var det som skapade Rockefeller-klanens imperium i slutet av 1800-talet, var några av de som tidigast började raffinera oljeprodukter i stor skala. Fotogen var den stora marknaden inledningsvis. En av restprodukterna vid framställningen av fotogen var bensin och en avsättning för den restprodukten var ekonomiskt och strategiskt viktig. Att bara bränna upp det som istället kunde bli bensin, bitumen/asfalt eller tjära var ju knappast en bra affärsmodell. Utvecklingen av bilen som transportmedel var under slutet av 1800-talet i sin linda. Olika drivmedel användes, gas, el eller bensin. Rockefeller med sitt Standard Oil var precis den typ av entreprenörer och kapitalister som med tiden formade dagens hyperkapitalism och försatt inte chansen att skapa en ny marknad för sina restprodukter. De såg helt enkelt till att den nya fordonsflottan som växte fram drevs av petroleumprodukter och inte el. Vips hade de med framsynthet och smart strategi skapat en marknad för sina restprodukter. Bensin som var en restprodukt av fotogenframställningen blev med tiden Standard Oils huvudprodukt.

Pappermassaindustrin i Sverige har agerat på precis samma sätt på drivmedelmarknaden. Den volymmässigt största restprodukten vid pappersmassatillverkning är svartlut/tallolja. Historiska användningsområden har varit som oljegrus. Alltså att man bundit grusvägar med ett lager svartlut. Resultatet blir i princip som att grusvägen med en tunn asfaltsbeläggning. Mestadels för att inte grusvägarna skulle damma lika mycket som tidigare. Men i och med modernitetens framsteg blev allt fler grusvägar asfalterade. Massaindustrin sökte sig till andra avsättningsmarknader där det var möjligt att få betalt för sina restprodukter. Som en skänk från ovan, eller egentligen kanske mer som en noggrann strategisk planläggning växte en marknad för “biobränsle” fram. Sverige skulle bli självförsörjande på drivmedel för fordonsflottan. Alla inblandade var helt införstådda med att bränsle tillverkat från skogsskövling med kalhyggesbruk inte var en lösning – ens på kort sikt. Men som den gamla slagdängan så träffande uttrycker det: -Allt går att sälja med mördande reklam! Skogsindustrin och massaindustrin fick miljömuppar från hela landet med på tåget om den nya frälsningen. Även författaren av denna text vilseleddes och lurades under mer än tio år att tro att nu kan jag som bränslekonsument göra klimatnytta på restprodukter från skogen varje gång jag tankar din bil. Med åren insåg jag att tanka biobränsle var långt mycket skadligare för klimatet än de fossila drivmedlen. Min första reaktion när jag upplystes om det, genom bla aktionsgruppen Stoppa Preemraff, var förnekelse. Det här kan inte vara sant! Jag har ju läst, informerat mig och tänkt egna tankar kring ämnet! Kanske är det där du som läsare befinner dig just i detta nu. Du tänker att det här kan ju bara inte vara sant! Om det är där du befinner dig ska du informera dig och vända den förfäran över att ha blivit lurad under så lång tid över att ha gjort mer skada mer än nytta, till att bli arg över sveket från Preem, sveket från MP. Jag brukar (obs! på skämt!) säga att jag drömmer om att kölhala Per Bolund över Sveriges största kalhygge! Kölhala honom för att han krokade arm med Preem och började promota deras försäljning av skog till våra bensin- och dieselbilar. Nu när jag tänker efter tänker jag att jag vill kölhala vår störste skidlegendar Gunde Svan över samma kalhygge…

Jag inledde med att motsäga det jag hitintills skrivit. Att det är av största vikt att avfall inte har något egenvärde eller restvärde. För det gäller inte industrin självt. Deras restprodukter ska ha ett restvärde i någon form. Finns det inte en marknad för deras restprodukter ser man till att konstruera en marknad för dem.

Men de kartonger vi kontinuerligt slänger, ursköljda och torkade, på återvinningsstationerna ska inte ha ett restvärde. För om det börjar finnas ett restvärde i papper, kartong, plast eller textilier så kan små aktörer skapa sig egna mindre verksamheter – som till och med går att livnära sig på. En återgång till det gamla samhället vi en gång hade med små skrothandlare som åkte runt till torp och gårdar för att tjäna sig en liten hacka. På stålskrot, virkesrester, gamla blybatterier. Det här gamla systemet är inte något som är önskvärt i det nya moderna kapitalistiska eller hyperkapitalistiska systemet. Det som är den springande punkten i den här frågan är inte bara att industrin ska få tillgång till gratis skräp utan det handlar också om makt och maktfördelning. Privatpersoner ska inte kunna bygga sin egen makt på en restprodukt eller på skräp. Vi ska fortsätta vara trälar under kapitalismen så att vi kan straffas om vi ses som odugliga, bråkiga eller oönskade. Vi ska hållas kvar i skräcken över att förlora vårt foodoora-uppdrag, ett livslustsdränerande arbete i en industri eller för den delen rädslan över att tacka nej till en människofientlig anställning som biljettkontrollant, där du varje dag delar ut tilläggsavgifter till dina medmänniskor och på det viset ekonomiskt skadar dina medmänniskor. Makten får helt enkelt aldrig sippra ner till de lägre samhällskategorierna, där de bråkiga och oönskade har sin, enligt kapitalismens företrädare, givna plats.

.

PS 1:
Förpackningsindustrin och livsmedelsindustrin vill inte exponeras för det stora och meningslösa sopberg de skapar. Vi ska hållas kvar i villfarelsen att våra insamlade förpackningar ingår i ett cirkulärt system. Få oss att tro att det system vi har idag är näst intill lika bra som det enda cirkulära förpackningssystemet vi någonsin haft. De pantflaskor av glas som rymde 33 cl och som levererades i plastbackar. Konsumtionen begränsas och bromsas om du ska släpa tillbaka de där förpackningarna till butiken. Bättre för businessen om du överkonsumerar mjölk, juice, youghurt i engångsförpackningar som sedan bränns. Fundera själv på hur ditt eget konsumtionsmönster förändrats om du varit tvingad att nyttja refill-förpackningar till dina flytande livsmedel.

PS 2:
Uttjänta textilier har ju varit ju varit ett hett samtalsämne den senaste tiden. Förbud mot att slänga textilier i soporna infördes under hösten, utan att det fanns någon som helst förberedelse från staten att ta hand om avfallet. Idéella hjälporganisationer fick istället ta smällen och överöstes efter lagändringen med textilt skräp. Men massaindustrin gnuggade händerna. Gratis skräp som de kunde få tillgång till för sina pappersprodukter där en komponent är lump, alltså textilt material. Du vet sånt där strävt, extremt slitstarkt hushållspapper, typ Torky. Från att ha behövt köpa in den komponenten till sin tillverkning kunde massaindustrin plötsligt få betalt för att “ta hand om” avfallet. I den rådande kapitalistiska ordningen ska inte en avfallsresurs kunna generera kapital.