Av Lior Tell Stefansson
.
Jag sitter på min kammare och funderar på vad nästa steg ska vara i kampen. Kamperna känns oändligt stora, inte nog med att Homo Sapiens Sapiens, människan, mördar fler ickemänskliga djur varje år än det någonsin funnits människor på jorden. Samtidigt river vi upp jorden på ett obarmhärtigt sätt som endast kan liknas en synd taget ur Dantes inferno. Människan vandrar på mot avgrundens rand omedveten om att stupet framför oss är närmare än vi någonsin kunnat ana, samtidigt som systemet puttar oss fram likt den dubbel-touchen Kanadas curlinglag uppmärksammats för under årets vinter-OS. Likt Kanada blåljuger politiker folket rakt upp i ansiktet, “Nej, vi är inte på väg mot något stup! Vi klarar av våra klimat- och miljömål. Sitt lugnt i båten medan vi, de kunniga politikerna, tar hand om problemen”. Likheten är slående. Den stora skillnaden i detta fall är att curling är en sport, medans klimatkollapsen är en ödesfråga för mänskligheten. Dessutom är mediabevakningen inte på långa vägar lika kraftfull. Inte något lögnaktigt politiskt uttalande eller någon forskningsrapport har skapat lika stora svallvågor som ett Kanadensiskt dubbelpet. En får anta att det inte säljer lika många löpsedlar eller “klick” att prata om kollaps, massvält och massemigrering än om fusk i de Olympiska spelens “gentlemannasport” curling.
Likt grundskolemattens 1+1=2 så är det lika självklart att klimatkollaps+ett förlegat demokratiskt system=fascism. I klimatkollapsens fotspår frodas extremism och främlingsfientlighet. Att 8-månaders bäbisar utvisas ur Sverige bör inte komma som en chock för någon. Det kommer som ett brev på posten när fascismen, likt en parasit, tar sig in i maktens korridorer med hjälp av politiska partier som ser makten som viktigast i det politiska spelet. Makten går före allt annat. När människor måste fly, krig kantar vardagen och våra skyddsnät trasas sönder, då är syndabockarnas och de “starka ledarnas” tid inne.
Om maktspelet, som vi kallar det parlamentariska systemet, har som mål att behålla makten före ärlighet, vetenskap och folkets bästa, då är det något som är fel. Vi kan lura oss själva och säga att detta är det bästa av de sämsta demokratiska systemen, men den som säger detta är lika lite lite insatt i demokrati, som Romina är i klimatpolitik. Vi vet att det parlamentariska systemet inte kan hantera orättvisor och stora livsavgörande frågor, det behöver man inte vara insatt i politiken för att inse. Det parlamentariska systemet är på sin höjd duktiga på att förvalta, inte på att hantera livsavgörande frågor. Låt oss då titta på vilka andra fördjupade demokratiska system vi har att leka med. Hur hindrar vi låsningarna i det parlamentariska systemet och återtar makten till vanligt folk utan politiska ambitioner och karriärism som ledstjärna? Låt oss prata om medborgarråd.
Medborgarråd är kanske den väg som snabbast och effektivast kan hantera den klimatkollaps vi är på väg emot, samtidigt som demokratin fördjupas. Makten ges till folket, där vanliga människor lottas in baserat på kön, ålder, bakgrund, plats, ekonomisk status och liknande. Alltså, lika många procent miljardärer sitter i ett medborgarråd som miljardärer i samhället över lag. Mandatet är tidsbestämt och beslutsprocessen är deliberativ, alltså genom samtal med varandra, med experter på diverse olika områden som stöttar de olika råden. Är detta det bästa av demokratiska beslut? Kanske inte, men det fina med medborgarråd är att medborgarrådet kan granska processerna återkommande utan att det påverkar ens egen ställning. Eftersom man sitter på en tidsbestämd period och lottas in finns det inte samma incitament att behålla systemet och ens egna position som dagens politiker har. Det finns inget parti som en behöver förhålla sig slaviskt till och svängdörrarna ut i näringslivet är minimala.
Men, vi systemet kommer inte lättvindigt att acceptera en övergång till medborgarråd. Likt en fastlimmad hand på motorvägen släpper den inte handen i första taget. Vad som behövs är visioner, lika mycket som motstånd. Vi måste visa på ett alternativ, skapa en tro på en fördjupad demokrati baserat på botten, snarare än toppen och genom motstånd visa att förändring är möjlig, och livsnödvändig.
Vad är min slutkläm på denna artikel? Jo, just nu driver mina kamrater och jag en olydig folkomröstning kallad just, Olydig Folkomröstning, förkortat OFOR. Ett demokratiprojekt som tar avstamp i frågan om den otidsenliga och förgörande fossilindustrin: Torvindustrin. Vi ställer frågan: vill du ha en fossil industri som förstör våra livsuppehållande system och eldar på katastrofen i Sverige eller inte? Röstningen är enkel, en loggar in med BankID och röstar. En röst, en person. Låt folket ta tillbaka makten och besluta om torvindustrins vara eller icke vara, istället för att låta lobbyorganisationen Svensk Torv beställa en odlingstorvsutredning genom finansdepartementet med endast torvindustrins intressenter i ledningsgruppen. Vi låter folket bestämma, där alla med bank-id (inklusive barn) får bestämma om sin samtid och framtid, och skapa en debatt om demokrati. För är det verkligen såhär vi vill ha det? Är detta verkligen det bästa vi kan få?
Det är fredag när jag skriver detta, shabbaten är på ingång och därmed lite välförtjänt vila. Men motståndet stannar inte av, för vi har ingen tid. Sverige slog precis ut Kanada i curling, ärligt och hederligt. Nu är det dags att kampanja för en fördjupad demokrati, för vår överlevnad och ett Nej till torvbrytning.