Ett offentligt upprop till en vetenskaplig debatt om reformism och vägen till socialistisk revolution
Kapitalismen har alltid styrt genom två huvudsakliga metoder: bakom den liberala demokratins mask och genom den öppna fascismens järnnäve. Mellan dessa två poler finns ett spektrum av politiska former.
Sedan andra världskrigets slut har de flesta europeiska länders politiska utveckling präglats av socialdemokratiska partiers dominans. Under deras styre institutionaliserades omfattande demokratiska rättigheter, medborgerliga friheter utvidgades och den arbetande befolkningens ekonomiska välstånd förbättrades i en utsträckning utan historisk motsvarighet. Dessa utvecklingar blev de avgörande landvinningarna för efterkrigstidens socialdemokrati och symboliserade en period av stabilitet och socialt framsteg inom kapitalistiska samhällen.
Men bakom dessa demokratiska framsteg förblev – och förblir fortfarande – den underliggande socioekonomiska strukturen kapitalistisk. Under de följande decennierna växte en omfattande samling sociologiska och politiska teorier fram, särskilt inom den internationella arbetarrörelsen, som försökte begreppsliggöra en form av historisk kompromiss mellan kapitalism och socialism. Dessa teorier föreställde sig en social ordning där arbetarklassen skulle åtnjuta garanterade rättigheter och skydd, medan kapitalisterna skulle behålla säkra och förutsägbara vinstmarginaler – en förmodad ”slutlig försoning” mellan två motsatta system.
Särskilt Sverige framstod som ett paradigmatiskt fall – ett samhälle som ofta åberopades som det mest framgångsrika förkroppsligandet av denna socialdemokratiska modell. Dess kombination av omfattande välfärdsåtgärder, starka arbetsmarknadsinstitutioner och stabil kapitalistisk tillväxt framhölls som bevis för att en varaktig kompromiss mellan kapital och arbetskraft inte bara var möjlig utan också hållbar.
Förhöll det sig så?
Utnyttjandet av människor av andra människor är själva grunden för den kapitalistiska produktionsformen. Den klass som tillåter sig att dra nytta av detta utnyttjande kommer aldrig frivilligt att avstå från sina uttalade privilegier. Hur kan man då förklara de västeuropeiska kapitalistklassernas vilja att medge så omfattande ekonomiska och sociala rättigheter till just de befolkningsgrupper som de direkt utnyttjade? Svaret ligger i de historiska omständigheterna: efter oktoberrevolutionens seger i Ryssland, och särskilt efter nederlaget för Hitlers fascism i Tyskland och den efterföljande etableringen av nya demokratier i Östeuropa, blev utsikterna till en socialistisk revolution ett påtagligt och akut hot i Västeuropa. Det var denna överhängande möjlighet som tvingade de kapitalistiska klasserna att göra eftergifter, inte av välvilja, utan som ett strategiskt svar för att upprätthålla sin övergripande kontroll och stabilitet.
Inget yttre hot skulle dock ensamt ha kunnat åstadkomma så genomgripande och långtgående reformer i dessa samhällen utan starka inre krafter. Militanta arbetarrörelser, ledda av tidens revolutionära partier, i kombination med ett brett folkligt stöd grundat i ett antifascistiskt medvetande, spelade en avgörande roll. Lika betydelsefulla var de rebelliska ungdomsrörelserna, drivna av en anda att befria samhället från exploateringens gissel. Tillsammans utgjorde dessa krafter ett ihållande och påtagligt hot mot kapitalistklasserna, vilket tvingade dem att gå med på reformer som de aldrig skulle ha beviljat frivilligt.
Det var mot denna historiska bakgrund som kapitalistklasserna vände sig till socialdemokratiska partier för att bygga upp det som kom att kallas den ”tredje vägen”. De socialdemokratiska partierna gjorde i sin tur sitt yttersta för att förråda arbetarklassen och drog in den i en ny fas av klassamarbete. I stället för att utmana exploateringsstrukturerna medlade och modererade de kraven på ett sätt som säkrade kapitalets grundläggande intressen samtidigt som det gav sken av reformer.
Men denna nya politik skulle aldrig ha kunnat lyckas utan kapitalismens generösa ekonomiska stöd. De omfattande rättigheter och sociala eftergifter som beviljades den europeiska arbetarklassen hade ett pris – ett pris som finansierades genom fortsatt exploatering av neokolonialt beroende länder i Afrika, Asien och Latinamerika. I praktiken bytte de breda massorna i Europa sitt en gång så radikala och progressiva medvetande mot betydande materiella privilegier. Som ett resultat blev arbetarklassen i Europa inte bara medbrottslingar i sin egen exploatering, utan också delaktiga i förtrycket och exploateringen av arbetande människor i förtryckta nationer över hela världen.
Reformism innebär därför:
borgerligt vilseledande svek gentemot arbetarna, som trots individuella förbättringar alltid kommer att förbli löneslavar så länge kapitalet dominerar. … Även när den är helt uppriktig blir [reformismen] i praktiken ett vapen med vilket bourgeoisin korrumperar och försvagar arbetarna. … I Europa innebär reformismen i själva verket att man överger marxismen och ersätter den med borgerlig ”socialpolitik”. (Lenin, Marxism och reformism, 1913)
Reformistiska metoder inom fackföreningsrörelsen
Socialdemokratiska partier, som fungerat som kapitalismens sociala stöttepelare under efterkrigstiden, har använt sig av de mest sofistikerade och nyanserade metoderna för social förvaltning. Hur mångsidiga och moderna dessa metoder än må verka, är deras väsen oförändrat: att fjättra arbetarklassen och de förtryckta inom de gränser som det kapitalistiska samhället sätter upp.
I Sverige är reformismen fortfarande den mest utbredda småborgerliga ideologin inom arbetarrörelsen. För att driva igenom sin politik kunde de socialdemokratiska partierna dock inte bara förlita sig på lagstiftningsåtgärder och hoppas att massorna skulle lockas att följa efter. Framför allt måste en omvandling ske i den arbetande befolkningens sätt att tänka, det vill säga i hur människor känner, tänker och agerar. Dessa tre stadier representerar i sin tur de successiva stadierna i medvetandets bildande, som inte bara formar den individuella uppfattningen utan också det kollektiva sociala beteendet.
De stämningar och attityder som socialdemokratiska partier spred bland arbetarklassen – och genom dem i samhället i stort – följde specifika mönster av känslor, tankar och handlingar. Följande är några illustrativa exempel på dessa mönster:
● Underkastelse under det styrande systemet; acceptans av den rådande ordningen. Revolution likställs med kaos och våld. Det finns något ovanför oss, bortom vår kontroll; det enda vi kan göra är att försöka påverka det.
● Förlägga förhoppningar och förtroende hos de upplysta och civiliserade företrädarna för bourgeoisin, som förmodas kunna skydda hela samhällets intressen genom sitt rationella agerande.
● Att uttrycka sympati för sina egna kapitalister: trots alla globala problem i det kapitalistiska världssystemet antas det att kapitalisterna i vårt eget land agerar mer rationellt; därför bör även vi agera rationellt.
● Att välja det minst onda; att acceptera detta som en tillfällig kompromiss för att kunna delta med större styrka i nästa val.
● Trots all social misär och alla svårigheter är mitt största ansvar att skydda mig själv och min familj och att sträva efter att förbättra vår egen situation.
● En motvilja mot självuppoffring: varför ska jag offra mig när det är statens ansvar att ta hand om alla? Så istället anpassar jag mig helt enkelt till de andra.
● Jag sätter min tillit till de representanter jag har valt. Jag kan ju inte påstå att jag förstår mig på politik. Representanterna styr samhället å våra vägnar. Är inte politik bara en del av det moderna livet, snarare än hela livet? Och politiker är specialister på detta område.
● Socialismen var en bra idé, men tyvärr misslyckades den. Vi måste söka efter mer effektiva idéer.
Genom att forma och förankra detta förlamande sätt att tänka genom utbildningssystemet och medier kunde de socialdemokratiska partierna säkra och legitimera existensen av sina kapitalistiska samhällen under de så kallade ”välfärdsstaterna”.
Men med omorganisationen av den internationella produktionen i början av 1990-talet gick ett ökande antal svenska monopol in på den globala marknaden och blev därmed aktiva deltagare i den världsomspännande kapitalistiska konkurrensen. Samtidigt framställdes det socialimperialistiska Sovjetunionens sammanbrott demagogiskt som socialismens sammanbrott. Över hela världen förklarade kommentatorer att ”historien var slut” och proklamerade kapitalismen som det enda livskraftiga och tänkbara samhällssystemet.
Vid denna tidpunkt var förutsättningarna mogna för att gradvis, steg för steg, återta de eftergifter som kapitalismen en gång hade ”beviljat” den arbetande befolkningen. Men efter årtionden av djupt rotad reformism och dess djupgående inflytande på massornas sätt att tänka var en meningsfull opposition från arbetarklassen knappt urskiljbar. Den långvariga ideologiska förlamningen hade gjort motståndet svagt, splittrat och i stort sett verkningslöst.
Följande är bara ett litet urval av de eftergifter som tyst rullades tillbaka, nästan obemärkt:
1. Avreglering/flexibilisering av arbetsmarknaden
1. Införande av tillfälliga kontrakt och tidsbegränsad anställning.
2. Enklare provanställningsperioder för nyanställda.
3. Mindre strikta regler för uppsägningar i små och medelstora företag.
4. Decentralisering av löneförhandlingar i vissa sektorer (från centrala avtal till lokala).
2. Anställning och tjänster inom den offentliga sektorn
1. Outsourcing av sjukhus och äldreomsorg till privata leverantörer.
2. Införande av privata friskolor.
3. Marknadsanpassning av kollektivtrafiktjänster (privata operatörer i offentliga upphandlingar).
4. Privatisering av vissa kommunala städ- och underhållstjänster.
5. Upphandling av sociala tjänster för kostnadseffektivitet (t.ex. barnomsorg, socialt arbete).
3. Reformer av pensionssystemet
1. Införande av delvis finansierad premiebaserad pension (PPM) med marknadsanknutna investeringar.
2. Ökade incitament för höjd pensionsålder för att minska statens pensionsåtaganden.
3. Sänkning av garanterade minimipensioner för vissa grupper.
4. Främjande av privata pensionssparanden genom skatteincitament för enskilda personer.
4. Beskattning och omfördelning
1. Sänkning av de högsta marginalskattesatserna (från >80 % till ~57 % under 1990-talet).
2. Lägre skattesatser på kapitalvinster för investerare.
3. Sänkning av bolagsskattesatserna i etapper sedan 1990-talet.
4. Begränsning av avdragsrätten för vissa sociala avgifter för höginkomsttagare.
5. Reformer av förmögenhetsrelaterade skatter (fastighet och arv) till förmån för kapitalinnehavare.
5. Socialförsäkring och välfärd
1. Kortare ersättningsperioder för arbetslöshetsförsäkringen.
2. Högre försäkringspremier för frivilliga arbetslöshetskassor.
3. Villkor för sjukersättning (t.ex. strängare medicinsk bedömning).
4. Sänkta ersättningsnivåer för kortvariga sociala förmåner.
6. Marknadsanpassning av utbildning och hälso- och sjukvård
1. Ökat antal privata, vinstdrivande skolor (friskolor).
2. Införande av konkurrensutsatt finansiering i offentliga sjukhus.
3. Kontrakt med privata leverantörer av äldreomsorg och hemtjänst.
4. Outsourcing av skolmatservering och städning till privata företag.
5. Incitament för privat sjukförsäkring vid sidan av allmän sjukvård.
7. Fackföreningarnas inflytande och medbestämmande
1. Decentralisering av kollektivförhandlingar inom industrisektorerna.
2. Inskränkning av fackföreningarnas rätt att lägga in veto mot omstruktureringar på arbetsplatsen i vissa företag.
3. Begränsningar av fackföreningarnas inflytande över styrelsebeslut i vissa privatiserade företag.
4. Minskad förhandlingsstyrka för fackföreningarna när det gäller nya tillfälliga anställningar och plattformsbaserad sysselsättning.
Slutsats
Särskilt sedan den globala finans- och ekonomikrisen bröt ut har de materiella förhållandena för massorna i hela Europa stadigt försämrats. Socialdemokratiska partier har visat sig oförmögna att presentera meningsfulla alternativa visioner för sina samhällen, och deras väljarstöd har minskat i motsvarande grad. De kan inte längre rättfärdiga det växande elände som är inneboende i kapitalistiska samhällsförhållanden. Den historiska funktion som finanskapitalet tilldelat dem närmar sig sitt slut.
Den stora tillströmningen av migranter, i kombination med imperialistiska staters oförmåga att effektivt hantera denna utmaning, har sammanfallit med den systemiska ekonomiska kris som kapitalismen har störtat in i. Denna konvergens har lett till att många tidigare reformistiska stater har svängt kraftigt åt höger. I flera fall har öppet fascistiska eller protofascistiska partier tagit makten. Även i avsaknad av organiserade fascistiska krafter lämnar imperialismens strukturella press fascismen som den enda återstående mekanismen genom vilken dessa stater kan försöka lösa motsättningar som socialdemokratin inte längre kan hantera. I denna mening visar sig fascismen inte som en avvikelse utan som en latent och naturlig tendens inom kapitalets egen logik.
Imperialistiska krig i Gaza och Ukraina, den avsiktliga förstörelsen av den naturliga miljön, den alltmer stridslystna ekonomiska rivaliteten mellan imperialistiska makter och den överhängande faran för ett tredje världskrig är bara några av de många manifestationer av den fördjupade kris som det globala kapitalistiska systemet står inför. Till detta måste läggas den dubbla exploateringen och det ihållande förtrycket av kvinnor, som har förvärrats av den nyliberala privatiseringspolitiken inom det sociala livet, den olösta och alltmer brännande ”invandrarfrågan” genom fler imperialistiska krig och ekonomisk plundring av andra nationer. Försämrade ekonomiska förhållanden för massorna på grund av ekonomiska kriser. Antalet arbetslösa och hungrande fortsätter att öka, även i de avancerade kapitalistiska länderna, vilket avslöjar tomheten i löften om tillväxt och stabilitet. Urholkningen av demokratiska institutioner och den växande polariseringen mellan sociala klasser. Dessa sammankopplade kriser är inte slumpmässiga eller isolerade – de är konkreta uttryck för de strukturella motsättningar som finns inbyggda i den imperialistiska världsordningen.
Om mänskligheten inte ska sjunka ner i den barbari som är inbyggd i det kapitalistiska systemet måste den allvarligt överväga nya horisonter bortom kapitalismens gränser. Baserat på den vetenskapliga socialismen som utvecklats av Karl Marx och Friedrich Engels – i motsats till de utopiska socialisternas önsketänkande – kan nästa steg i den historiska utvecklingen endast inledas genom socialistiska revolutioner ledda av arbetarklassen, med alla förtryckta folk som allierade. En sådan omvandling är inte en fråga om abstrakta ideal utan en konkret historisk nödvändighet som uppstår ur motsättningarna i det kapitalistiska världssystemet självt.
Mot denna bakgrund drömmer reformisterna – styrda av det socialdemokratiska tänkesättet – återigen om en återgång till ”den gamla goda tiden”. Genom att försöka vrida tillbaka historiens hjul syftar de inte till att befria mänskligheten från dess lidande, utan snarare till att återställa en tidigare jämvikt som inte längre är historiskt hållbar. Kapitalismen har utvecklats till sitt nuvarande tillstånd, inte på grund av dess härskares illvilja eller dess förvaltares misskötsel, utan som ett resultat av dess egna inneboende rörelselagar. Det är just detta som avslöjar det reaktionära innehållet i alla socialdemokratiska sociala program.
Även om det är avgörande att kämpa för varje jobb och försvara varje demokratisk frihet i det nuvarande samhället, ligger den avgörande frågan i det tankesätt som styr dessa kamper: är de rotade i reformism eller i ett revolutionärt tankesätt? Söker vi bara förnya kapitalismen, eller inbäddar vi varje kamp i ett revolutionärt perspektiv – och förvandlar dem till möjligheter att analysera och förstå kapitalismens förtryck? Och viktigast av allt: använder vi dessa kamper som ett sätt att knyta kontakter med varandra, gå med i cirklar och organisationer och lyfta frågan om socialismen, och främja den i alla möjliga sfärer av samhällslivet?
Varje land har sina egna distinkta historiska och kulturella särdrag, vilket oundvikligen innebär att taktiken och strategierna för socialistiska revolutioner måste skilja sig åt mellan olika nationer. Vi bedrar oss själva om vi tror att en sådan revolution kan genomföras på en dag. Det kommer att krävas årtionden av kamp för att övervinna reformismens förlamande effekter, för att införa socialismen i alla möjliga sfärer av samhällslivet och för att övertyga människor att kritiskt analysera sina egna livserfarenheter – för att inte tala om det enorma organisatoriska arbete som krävs för en revolutionär rörelse. Det är av denna anledning som Växjös Gnista uppmanar andra krafter att aktivt engagera sig i den offentliga debatten om den svenska reformismens historiska roll och att bidra till en vetenskaplig diskussion om de taktiker och strategier som den svenska arbetarrörelsen, tillsammans med alla förtryckta folk, måste konfrontera i den kommande kampen.
Växjös Gnistas redaktionsråd