GRATIS KOLLEKTIVTRAFIK

av Tina Kronberg

.

Jag har sedan starten 2022 varit engagerad i klimatrörelsen Återställ Våtmarker genom att arbeta med mobilisering och göra flertalet aktioner på bland annat motorvägar, i Let´s dance och under finalen i Svenska Cupen. Nu driver jag Återställ Våtmarker-podden. Den andra mars hade jag huvudförhandling i Ystad Tingsrätt där jag stod åtalad för skadegörelse och olaga intrång på skyddsobjekt, till följd av en aktion vi genomförde våren 2025. Aktionen ägde rum på Malmö flygplats landningsbana och syftade till att uppmärksamma klimatkrisen, med ett särskilt fokus på att förbjuda torvbrytning.

.

”Vad är det här för skit nu då?”
”Nya banderoller, vi har ju ett nytt fokus. Älskade Mia, är du dement redan vid 15?” Pappa skrattar och rullar ut banderollen på golvet, smeker bokstäverna till GRATIS KOLLEKTIVTRAFIK.
Lukten av skarp vinyl söker sig in i näsborrarna.
”Du kan vara dement”, säger jag och lämnar vardagsrummet. Det lät lite hårdare än tänkt.
I fotändan av min säng har Gandhi rullat ihop sig som en kanelbulle, rör inte en min. Jag borrar ner ansiktet i hans päls, då ser han på mig och jamar.
”Måste du ens göra det igen?” Jag får ta i för att pappa ska höra mig genom den slitna dörren.
”Aktionen? Ja, det vet du att jag måste.” Jag hör hans tofflor mot parketten. ”Kan jag öppna?”
”Ah.”
”Vad mysigt ni har det”, säger han och lägger huvudet på sned. Han ser nästan alltid på mig med den blicken. Som att hans kärlek ska svalla över. Jag hatar när han gör så, det gör det nästintill omöjligt att vara förbannad på honom.
Gandhi rullar över på rygg i mitt urtvättade påslakan. Jag drar fingrarna genom hans spräckliga päls. Plattar till den och drar den mothårs igen.
”Måste du sitta på en jävla motorväg? Du kan väl vifta med de där idiotiska skyltarna på vägrenen?”
Med ett ryck är Gandhi ute ur sovrummet.
Pappa kniper ihop munnen. Hatar när jag använder fel ord. Banderoll. Banderoll. Banderoll. Vem fan bryr sig? Men det är lättare att vara arg på den minen.
”Det kommer bli bra. Jag lovar dig”, säger han. ”Iväg nu.”
”ÅÅH!”

Jag möter upp Yusra och Alice i skolkaféet. De snackar om någon tjej i ettan Yusra tycker är snygg. De träffades på en fest på lovet som jag inte pallade gå på.
Alice garvar. Allt som snurrar inom mig är pappa och hans jävla banderoller på en motorväg. Jag trodde han skulle sluta efter att han åkte in sist. Det var inte många dagar, men ändå. Det spelar fan ingen roll, vettiga farsor håller inte på så.
”Du säger inte mycket idag.” Alice tittar på mig och tar ett musbett av sin ostfralla.
”Äh, håll käften.”
”Har ni hört förresten?” Alice inväntar inte svar, men vi skakar på huvudet. ”Emils farsa blev stoppad på vägen av de där klimat-tomtarna.”
Kaféet fylls på med en blandning av svett- och parfymdoft. Väskor dunkar mot bänkarna. Kön ringlar sig från disken i mitten av rummet. De flesta verkar käka frukost i skolan.
”Vi börjar snart, vi borde gå”, säger jag och rafsar ihop jacka och ryggsäck. Yusra och Alice gör samma sak, men Alice fortsätter att hålla monolog.
”De ser så tramsiga ut när de sitter där i sina gula västar. Rätt åt dem att folk spottar och sparkar på dem.”
”Det är väl fan inte sant?” säger jag och drar fingrarna längs med korridorens skrovliga väggar. Ibland lugnar det mig att känna materialet mot fingertopparna.
”Det borde vara, eller hur?” säger Alice. ”Emils farsa hade släpat bort en, eller säkert fler, sen kom polisen. Det förtjänar stolpskotten.”
”Aa”, säger jag och vi anländer till sal 303. Samhäll, fuck vad trist.
”Det är väl ändå bra med gratis kollektivtrafik?” säger Yusra och slår ut med händerna.
”Vem ska betala för den då?” undrar Alice, spärrar upp ögonen och putar med läpparna.
Då vet man att hon har satt punkt för den diskussionen.

Temat på lektionen är Palestina. Jag har inte fattat om det är ett krig eller vad det är. Hur som helst är det väl rimligt att Israel får tillbaka sitt land. Längst bak i klassrummet är det lätt att zona ut.
På automatik kladdar jag några hjärtan i blocket, för att handen ska få sysselsätta sig. Över dem ritar jag ett galler. Sen skriver jag Pappa med snirkliga bokstäver där emellan.

Jag kränger av mig skorna när jag kommer hem, skavsåret på hälen svider till.
”Satan!”
”Han är inte här idag heller”, säger han i ett leende.
Han ligger utkavlad i soffan och läser. Som om han var en överkörd Cartoon Network-figur. Tänk om han blir påkörd. Att det gick bra sist betyder ingenting. Han kanske stöter på någon värre än Emils pappa.
Han lägger en randig pläd över sig och tar en sipp te utan att släppa ögonen från boken.
Det är säkert rött med mjölk i. Fy fan vad vidrigt.
”Vad händer om du blir påkörd?”
”Älskling, varför frågar du det? Är du orolig?” Han lägger undan boken, vecklar ihop benen och klappar med handen bredvid sig på den röda soffan för att säga att jag ska komma och sätta mig. Jag står kvar. Ser väggbonaden av makramé hänga lite snett bakom hans huvud.
”Nä, jag vill bara veta. Om du hamnar i finkan då?”
Jag biter mig i läppen, rynkar på näsan av blodsmaken.
Han ber mig komma och sätta mig, och nu gör jag det. Snurrar trådarna från väggbonaden runt mitt finger.
”Det är en minimal risk att jag hamnar bakom lås och bom.” Han låter ett leende sippra fram, men det är fan inte roligt.
Jag halvligger mot soffans armstöd, katthåren kittlas mot kinden. Hur mycket vi än dammsuger finns Gandhi ändå överallt.

I veckor har vi vetat att en ny ska börja i klassen, någon göteborgare. Matteläraren ber oss vara snälla och ta hand om Wilma, med W, vilka föräldrar väljer det? Hon fick platsen bredvid Emil. Satan. Tänk om hans pappa har släpat min från vägen. Fan vad dumma de är båda två. Idiotiskt pinsamt att sätta sig på en väg, men vem fan går ur bilen och släpar en annan människa?
Wilma har pins på jeansjackan: klimatkollapsen kommer och stoppa folkmordet. Jag kan inte sluta stirra på dem. Vilket folkmord? Hon möter min blick. Jag slår bort den, men hon ger inte upp. Jag vinkar tillgjort och stoppar huvudet i matteboken. Siffrorna virvlar runt.
”Tja.” Wilma närmar sig mig, Yusra och Alice på första rasten. Alice har lagt upp benen på bänken i kaféet, medan jag och Yusra sitter på bänken mitt emot henne.
”Hallå”, säger vi i en ostämd kör. “Sitt om du vill”, tillägger jag, men blir omedelbart osäker. Hon är inte som oss, men av någon anledning vill jag veta mer om folkmordet.
Alice stirrar på mig, och Wilma rycker åt sig en pinnstol från grannbordet och slår sig ner på kortsidan.
”Najs pins”, säger Yusra och pekar på den ljusa jackan som Wilma har hängt av sig på stolen.
”Ah tack, folkmordet i Gaza är helt sick. Är det bra demonstrationer här?”
Alice krånglar ihop ansiktet. Jag visste inte att hon kunde få slut på ord.
”Vet inte om de är bra, men de finns i alla fall”, säger Yusra. ”Brukar vara lördagar vid Möllan.”
Alice och jag byter en förvånande blick över Yusra.
”Men vadå folkmord?” säger jag.
”Israelerna slaktar ju palestinierna. Det pågår ett folkmord på hela befolkningen”, säger Wilma. “Det enda rimliga är att göra motstånd och det gör man genom att störa som fan. Visa att det inte duger att våra politiker godtar att ett folkmord livestreamas. Bland andra grejer.”
Tystnaden mellan oss sväljer ett par sekunder.
”Som vadå?” Jag kan inte låta bli. Har aldrig hört någon annan än pappa prata som hon gör.
Yusras Red Bull stinker piss, men försöker ignorera det.
”Jag är fett orolig för framtiden: klimatet, fascismen, krig, kollaps. Död. Vilken festlig framtid vi har att se fram emot hörrni, woop woop!” Hon pumpar med handen i luften. Det ser så vant ut. Hela hon verkar så världsvan.
Så fort Wilma är utom synhåll efter skolan rullar Alice ögonen till månen och tillbaka.
”Hon tror att hon är något. Kollaps och mord, vilket skitsnack.” Alice trycker fram hakan för medhåll. Både jag och Yusra hummar mest, följer fötternas rörelse över den asfalterade skolgården.

Jag hittar pappas mobil i kylen, den kan ju vara avlyssnad. Suck. Han har stängt in sig på kontoret, han behöver visst kvällen för förberedelser. Imorgon är det dags för aktionen.
Gandhi jamar när jag tar kvällsmat, han vill också ha något gottigt. Jag slänger ner en bit ost på golvet, han slickar i sig den för att sedan be om mer. På radion säger de att utsläppen ökar, men hur illa kan det vara?
Pappa ser pillemarisk ut när han kommer ut från kontoret. Han säger att allt är redo, att han känner sig redo. Han ska bara ta en dusch, man vet ju inte hur länge det dröjer till nästa gång.
”Kan du inte protestera på en jävla buss i stället?” Jag sväljer ner mackan med havremjölk.
”Det är meningslöst, ingen som bryr sig om det inte stör. Vi behöver få våra politiker och allmän-heten att fatta att det är allvar. Det är din framtid det handlar om älskling.” Pappa går till frysen. Den är full av flygblad och foton. Det största är på mig, skolfotot i ettan med fler gluggar än tänder. ”Jag har gjort matlådor för ett par dagar. Om jag blir häktad och sitter inlåst länge, bor du hos mamma. Vill du åka tidigare så gör du det, det vet du.”
Tårarna trycker sig fram, det är omöjligt att hejda dem.

Pappa har redan lämnat lägenheten när jag kravlar mig upp kommande morgon. Påsen med banderoller är borta. Burnertelefonen som låg på laddning i hallen är medplockad. Det är bara
mina andetag, Gandihs hungriga jamanden och ljuden från vägen utanför som hörs.
Jag går i en dvala hela dagen. Hamnar framför New Girl efter skolan. Precis när Jess och Nick hånglar för första gången ringer äntligen telefonen. Okänt nummer och en ny röst.
”Är det Mia?” Rösten är mjuk och tillhör någon i klimatgruppen Gratis Kollektivtrafik och berättar att pappa sitter frihetsberövad och förmodligen kommer att sitta under natten. ”Vi hör av oss när vi vet något mer. Godnatt.”
”Tack, godnatt”, säger jag och stirrar på telefonen. Hur har allt gått? Mår han bra? Hade någon släpat honom, sparkat eller spottat på honom? ”Satan.” Ler lite när jag tänker på pappas respons varje gång jag säger satan.

Wilma fortsätter att söka sig till oss, kanske mest till mig och Yusra, men Alice är alltid där.
Det är lunchrast, men köttgrytan i matsalen byts ut mot köpta kafémackor. Dålig sömn gör mig extra hungrig att jag köpte två.
”Alltså titta vad sick, det här får bara hända och ingen jävel säger något”, säger Wilma och sätter mobilen i nyllet på mig och sen på Yusra. Alice halvligger på bänken med sin mobil och gör ingen antydan om att vara intresserad. Ett sjukhus i Gaza är sprängt i bitar, och människor likaså. Det kniper i magen.
”Det är en rejäl demonstration på lördag, med flera tusen, följ med!” Yusra hajar till, jag också. Det finns någon dragningskraft i det, kanske har Wilma rätt i det hon säger?
“Yeah, kolla här.” Wilma hoppar närmare mig och Yusra. Gratis Kollektivtrafik. Pappa. Fan. Ingen jävel ska ju se vad pappa gör. ”Här har vi folk som förstår vidden av katastrofen och gör något!” Wilma höjer volymen på videon för att det ska vara möjligt att höra bland allt oljud. Till och med Alice blir nyfiken, reser sig och hänger över oss.
”Där är ju din farsa, Mia”, säger hon. “Han som blir släpad där.”
Käften. Jag blänger på Alice.
”På riktigt? Fett coolt”, säger Wilma.
Filmaren närmar sig pappa när han gått tillbaka och satt sig mitt på vägen igen:
”Gratis kollektivtrafik är en simpel och billig klimatåtgärd. Pengarna finns, de behöver bara omfördelas.” Han pausar, tar ett djup andetag och tittar stadigt in i kameran: ”Jag gör det här för min dotter Mia, hon är det viktigaste jag har. Allt jag önskar henne är en trygg framtid.” Hans ögon glänser och jag tvingas hålla tillbaka tårarna. Jag tänker fan inte lipa i skolan.
”Det är så där man gör motstånd”, säger Wilma. ”Din farsa skulle ju sitta i finkan för dig, det är mer än vad andra föräldrar gör.”

Mitt under svenskan dagen därpå ringer samma person igen och säger att aktivisterna börjar släppas. Jag kastar mig på cykeln till polisstationen. På baksidan står vi i en liten klunga för att ta emot dem. Ett högt staket skärmar av stationens baksida. Jag cyklar ofta förbi här, men glömmer mellan gångerna att det sitter människor inlåsta där inne. En efter en droppar ut, men inte pappa, när han till sist dyker upp.
Jag kastar mig i hans famn innan grinden bakom honom slagit igen.
”Det bästa med alltihop är att du är här”, säger han och håller sina händer om mina kinder.
När vi ätit på Kafé Vege allihop går jag och pappa långsamt hem genom Malmö. Runt oss stressar folk hem från jobb, som vilken torsdag som helst.
Pappa frågar hur jag har haft det, om jag åkte till mamma eller inte.
”Nä, sträckade New Girl och åt din äckliga mat”, säger jag och skrapar upp vaden på pedalen.
”Ha, det var Satan som gav igen”, säger pappa och garvar. Även jag brister ut i ett skratt som känns ner i magen.