av Benedikta Cavallin
.
Leonel har klättrat upp i fönstret. Där, med utsikt över Redbergsplatsen i Göteborg, står han ofta och betraktar den strida ström av bilar, bussar och spårvagnar som passerar utanför. När ambulanser på väg till Östra sjukhuset åker förbi sjunger han glatt med i sirenerna. Just ambulansen tycks ha gjort stort intryck. Favoriten i leksakslådan är den gula ambulansbilen i plast. Weo-weo kallar han den och den ska med överallt.
Leonel Cavallin Qvist, född 2019, är en fantastisk liten skapelse som pratar hela tiden, även om man sällan förstår vad han säger. Leonel gillar att sjunga och spela trummor, men ljudet av dammsugare och saxofoner är läskigt. Och tuschpennorna måste vi gömma, annars målar han på allt!
Det finns en chans att Leonel fortfarande är i livet år 2100, det år som många klimatscenarier sträcker sig till. Han kommer då att vara 81 år gammal och antagligen har han upplevt en stor del av klimatförändringarnas konsekvenser. Leonel kommer att veta om vi lyckades vända skutan och hur mycket som gick åt pipan innan dess – hur många stora däggdjur som överlevt, till exempel. Under sitt liv kommer Leo att behöva hantera problem som matbrist, skogsbränder och havsnivåhöjningar. Kommer Leo ens att kunna bo kvar i Göteborg? Redbergsplatsen ligger på ett berg, den hamnar nog inte under vatten, men risken är stor att Avenyn, Drottningtorget och Korsvägen gör det.
Leo är mitt barnbarn och han kan inte hållas ansvarig för klimatförändringarna, men det kan jag. Jag har shoppat en massa skräp jag inte behöver, jag har rest långväga med flyg, jag har kört bil för nöjes skull. Och inte ens på senare år, när jag förstått att mänskligheten är akut hotad, har jag gjort allt jag kunnat för att ändra på situationen. Jag är medskyldig till problemet, men det är Leo som måste dras med konsekvenserna.
Den här insikten slår jag oftast ifrån mig. Att tänka på att jag har varit med och saboterat vår fantastiska planet, full av liv i alla dess färger och former, gör det faktiskt svårt att andas.
Det bär mig emot att berätta för Leonel att förlagan till de där färgglada elefanterna, tigrarna och isbjörnarna i hans bilderböcker kanske inte längre finns när han är stor nog att göra något för att rädda dem.
Jag är förstås inte ensam om att inte vilja tänka på konsekvenserna. Det är ett beteende jag delar med de flesta av mina medmänniskor. Det sägs att om du stoppar en groda i en kastrull med hett vatten så hoppar den genast ur, men om du stoppar grodan i ljummet vatten och sedan långsamt höjer temperaturen så förstår den inte att den behöver göra något åt problemet innan den dör kok-döden. Berättelsen är knappast sann, men den är en bra metafor för hur vi människor beter oss just nu. Temperaturen stiger stadigt, men det verkar inte som att vi på allvar förstår att vi måste göra något åt det.
”Jo, visst är det väl lite varmare, men bara lite varmare än det var alldeles nyss och då var det ju helt ok, eller hur?”
Det finns en lösning, det går att rädda världen. Eller, vi måste i alla fall utgå från att det går, för allt annat är så otänkbart.
Det finns en väldig massa vi kan göra som vi inte gör. Om vi bara samarbetar och lägger manken till är det klart att vi kan rädda världen. Vissa menar till och med att det är ganska lätt. Det skulle räcka att jordens länder enades om en global koldioxidskatt, för om det verkligen kostade att släppa ut, skulle det bli lönsamt att ställa om. Då skulle det ekonomiska systemet arbeta för en omställning, inte emot en. Om det inte är svårare än så att rädda världen, har vi verkligen inga ursäkter för att låta den gå under.