I februari det här året genomförde Hamnarbetarförbundet en blockad mot israeliskt krigsmaterial, som en solidarisk akt med det palestinska folket. Under blockadens första dag meddelade arbetsgivaren DFDS den fackliga representanten och ledaren av blockaden, Erik Helgeson, att han avskedats med hänvisning till hot mot rikets säkerhet.
Sen början av maj har hamnarbetarna strejkat för ett bättre kollektivavtal. Ett av kraven är starkare skydd för fackliga representanter. Vi träffade Erik Helgeson på förbundets kansli i Göteborg RoRo Terminal, för att prata om förbundets historia och struktur, den israeliska blockaden och internationell solidaritet.
Skulle ni kunna ge våra läsare en historisk överblick över Hamnarbetaförbundet? När och under vilka omständigheter bildades det? Är det knutet till staten eller ett självständigt fackförbund?
Sammanslutningen av industrifackförbund (LO) bildade partiet Socialdemokraterna år 1889, så det finns absolut en koppling mellan LO och staten, men jag skulle inte säga att LO är kontrollerad av staten eller av ett parti. På 60-talet fanns en stark kraft inom LO att centralisera makten genom att kontrollera de underordnade facken, som en del av deras strategi att vinna ett förhandlingsövertag i relation till staten och arbetsgivarna. Man ville bli av med aspekterna av direktdemokrati inom förbunden. De ville också få bättre politisk kontroll över de personer arbetarna valde till olika positioner. Så det de gjorde var att introducera ombudsmän – en högt uppsatt fackförbundstjänsteman som tillsatts uppifrån av den nationella styrelsen. Man tänkte sig att om man hade alla dessa anställda ombudsmän i mittenskiktet i organisationen så skulle de fungera som ett filter mot ”dåliga” initiativ från basen.
Hamnarbetarna, som tillhörde fackförbundet Transport, var väldigt skeptiska. De hade en mer militant bakgrund, det låg i deras dna att ha omröstningar. Så när det bestämdes att lokalavdelningarna i norra Sverige skulle slås ihop till en avdelning, så innebar det att många hamnarbetare skulle vara tvungna att resa väldigt långt bara för att ta sig till ett möte. Och det var praktiskt taget omöjligt för dem. Dessutom valde de representanter som inte var lojala med den socialdemokratiska strukturen, och Socialdemokraterna ville bli av med dem. Allt detta skapade en situation där många hamnarbetare var väldigt besvikna på utvecklingen inom LO. Det var också en period av vilda strejker som facket inte stöttade. Utöver detta pågick en nationell konflikt kring nationellt kollektivavtal – hamnarbetarna röstade nej, men ledarskapet skrev under ändå. Allt detta kulminerade 1972, då de lokala avdelningarna i Norrland reste sig och blev uteslutna ur Transportarbetarförbundet. Många av hamnarbetarna i de södra hamnarna anslöt sig till dem och bildade Hamnarbetarförbundet. Det har varit en lång resa. De första 48 åren kunde vi inte vinna ett eget nationellt kollektivavtal. Vi har hanterat situationen rätt bra ändå, ända tills 2015 då de försökte krossa oss och misslyckades. Och nu försöker de igen. Vi får se om de lyckas.
Men när det kommer till den politiska frågan – vårt fackförbund är grundat på partipolitiskt oberoende. Vi interagerar bara med politiker när det gynnar arbetarnas agenda. Eftersom vi var det enda fristående fackförbundet under 70-talet isolerades vi, attackerades utifrån och LO och arbetsgivarna försökte krossa oss. Det innebar att vi var tvungna att rikta oss utåt, internationellt. Vi byggde en slags gräsrotsorganisation av hamnarbetare i europeiska hamnar. Vi kunde agera fritt i frågor som Socialdemokraterna blockerade LO från att agera i, som till exempel Pinochets Chile eller Sydafrika under apartheid. Hamnarbetarna behövde inte underordna sig någon så de var ofta de första som tog ställning.
Skulle ni kunna beskriva den interna valberedningsprocessen – hur nomineras och väljs ledare inom facket?
I lokalavdelningarna har vi en årlig förbundsstämma. Förbundsordförandena tillsätts på två år, men det skiljer sig en del mellan avdelningarna. Alla de andra positionerna väljs om varje år. Medlemmarna nominerar kandidaterna, det finns ingen inblandning från myndigheter.
Låt oss gå vidare till beslutet om blockaden mot israeliskt krigsmaterial. När togs detta beslut och vilka var ansvariga – var det på initiativ av fackets ledarskap eller röstades det fram bland medlemmarna?
Bakgrunden till historien börjar 2010 då The Freedom Flotilla tog ett initiativ att bryta blockaden mot Gaza, och förbundets medlemmar lämnade ett förslag att vi skulle bidra – vi lastade material och försökte samordna olika aspekter av lasttransporten till Grekland. Och sen bordades fartyget och åtta människor dödades. Vid den tidpunkten hade vi ett nationellt styrelsemöte och tog ett väldigt snabbt beslut att blockera all israelisk last under en vecka. Men beslutet togs för snabbt, och det skapade sprickor i förbundet. Vi försökte lära av det. När det senaste kriget i Gaza startade hade vi ett mycket långsammare tillvägagångssätt. Vi hade förmodligen kunnat få en majoritet som röstade för i november 2023, men poängen är att då hade vi varit tvungna att skippa hela processen med medlemsomröstning och det hade inte varit rätt.
Efter sommaren 2024 inledde vi en diskussion om hur vi skulle kunna närma oss frågan på ett sätt som skulle ge medlemmarna en mer neutral grund att fatta ett beslut på. Den nationella styrelsen lämnade in ett förslag till förbundsstämman som skulle hållas i november. Förslaget gällde inte att vi borde handla, utan att vi borde ta upp frågan för omröstning med alla medlemmar –vi ville inte tvinga på medlemmarna något, vi vill att alla skulle rösta i enlighet med sina hjärtan och sin övertygelse. Vi hade en stängd omröstning, som var positiv till att ta upp det på förbundsstämman. Resultatet där blev väldigt tydligt, 68 procent röstade för. Så vi startade den processen i januari i år.
Ansågs blockaden vara laglig under nationell arbetsrätt?
Ja, det var vår utgångspunkt. Det finns en praxis att följa gamla domar för att se vad som är säkert att genomföra och inte. Solidariska aktioner och även politiska aktioner skyddas enligt svensk grundlag, men det är begränsat. Man kan inte starta en politisk aktion som bedöms inkräkta för mycket på företagen. Vi hittade en dom från 1980 som behandlade hamnarbetare som blockerade last till och från den fascistiska regimen i Chile. Det var en veckolång blockad, och vi höll oss inom de ramarna. Vid det laget hade vi lärt oss mer om omfattningen av exporten och importen, och det stod klart för oss att det här framför allt skulle bli en symbolisk handling därför att exporten var låg och på nedgång. Den stora saken var importen. Svensk militär köper in israeliska system i väldigt hög grad. Jag skulle säga att det är ungefär hundra gånger vanligare. Svenska folkets självbild är att vi exporterar en hel del vapen, men att de inte invänds. Vi har hamnat i rätt många skandaler genom åren därför att vi säljer till tredje part som sedan säljer vidare vapnen. Under USA:s krig mot Irak-Afghanistan såldes väldigt mycket vapen till Saudiarabien, som sålde vidare dem, och tre månader senare dök de upp i Mosul eller Bagdad. Exporten är fortfarande rätt reglerad och det finns regeringsrapporter över den. Importen är inte reglerad. Men det här rör sig om enorma kontrakt, och de företag som är involverade är måna om att kommunicera dem, så vi kunde ändå ta reda på att det fanns miljardkontrakt med t ex israeliska Elbit och Raphael. Vi ifrågasatte direkt om dessa verkligen skulle fraktas med fartyg, vi trodde att de förmodligen skulle flygas in. I ett tidigt skede i januari insåg vi att det var osannolikt att vi skulle upptäcka israelisk vapenlast i hamnarna. Men vi tänkte att publiciteten skulle vara användbar ändå för att uppmärksamma lidandet i Gaza, så vi körde på. Vi utmanade domstolarna och arbetsgivarna, och de svarade med aggressivitet. De argumenterade för att det skadade Sveriges förmåga till självförsvar, och att nationella intressen stod på spel. De tog det till rätten, men domstolen var ovillig att döma den första gången. Den andra gången hade vi förberett vårt underlag bättre, och den 4 februari fastslog domstolen att aktionen var laglig. Och ja, samma dag avskedade de mig istället.
Var avskedandet av dig lagligt?
Nej. Blockaden var laglig, men inte avskedandet. Min teori är att de trodde att Israel/Palestina-frågan skulle vara så splittrande att de kunde komma undan med andra saker som de ville genomföra oavsett. Som att sparka mig. En del av detta – tror vi – är inte relaterat till den israeliska blockaden. Jag är huvudförhandlare i förhandlingsgruppen för kollektivavtalet, så de försökte jävlas med mig och förbundet. Det landade inte väl. Till och med högermedia var väldigt skeptiska ända från början. Och det beror delvis på hur de gick till väga, genom att gå ut med ett pressmeddelande om att en person sparkats med hänvisning till rikets säkerhet. Jag tror att det inte var helt genomtänkt från deras sida, de använde bara det grövsta språk de kunde för att skapa en effekt.
Ett krav vi driver i förhandlingarna kring kollektivavtalet och de relaterade strejkerna, är starkare skydd för förtroendevalda. Vad det skulle betyda i praktiken är att de skulle bli tvungna att betala högre böter för att göra samma skit. Lagen säger att man inte kan sparka någon utan starka skäl, men det finns en specialparagraf som gör att även om du inte har rättsliga skäl att avskeda någon, så kan du fortfarande hävda samarbetssvårigheter vilket innebär att du måste betala en ytterligare bot, men du blir av med personen oavsett. Vi försöker föra in högre böter som står i proportion till företagens faktiska omsättning.
Vilket budskap ville ni skicka till det palestinska folket i detta sammanhang? Och vilket budskap, om något sådant fanns, ville ni rikta till den israeliska staten?
Budskapet till den israeliska staten är att vi inte vill köpa er skit eller på något sätt bidra till er ekonomi så länge som ni förtrycker det palestinska folket.
När det gäller det palestinska folket så känns det rätt meningslöst att skicka ett budskap till människor som svälter till döds. Vi har alla dessa konventioner kring folkmord, man skulle till och med kunna hävda att vi är lagligt skyldiga att agera om vi kan. Jag bara hoppas att några av alla individer som genomlider all denna fasa i Gaza kan se att det finns ett motstånd i världen, att en vändpunkt kan ske och att det kan finnas en framtid som inte är lika mörk och vansinnig som det de genomlider nu. Att det fortfarande finns människor som faktiskt tror på mänskliga rättigheter och internationell rätt. Just nu signalerar de stora makterna att det gamla systemet – även om det aldrig fungerade som det skulle – är borta, vi har inga mänskliga rättigheter längre. Det är en förlorad idé. Och det är inte en värld vi är villiga att acceptera.
Var du och dina kollegor medvetna om de potentiella rättsliga följderna innan ni inledde strejken?
Ja och nej. Vi var förberedda på att företaget skulle bestrida strejken, vi visste att det skulle ske, de bestrider allt vi gör. Men vi väntade oss inte att de skulle sparka mig.
Om inte, är det något du nu ångrar?
Nej.
Utifrån ditt perspektiv, vad är det mest betydelsefulla ni uppnått hittills?
Det vi uppnått är helt och hållet opinion. Det blev en månad av väldigt livlig offentlig debatt om vad som pågår i Gaza, vi belyste att den militära handeln pågår även nu. Rent praktiskt uppnådde vi ingenting, vilket var väntat. Det finns många komplicerande faktorer, en är att vi inte vet vilken typ av last som transporteras, en annan är att vi inte kan undersöka det eftersom det är olagligt. Vi bidrog på det sätt vi kunde, och jag är väldigt stolt över det.
De solidariska uttalanden eller deklarationer ni fått, kom de främst från Sverige eller utlandet?
Både och. Den första månaden kom de främst från Sverige. Det sprider sig fortfarande internationellt, bland hamnarbetare och andra fackförbund. Det går långsamt, från mun till mun, så många läser eller hör om det först nu. Det väcker frågan på platser där den inte har väckts tidigare. Så det kan vara av betydelse – eller inte, man kan aldrig veta. I framtiden kommer förmodligen en hel del viktiga personer hävda att de utgjorde vändpunkten – jag tror inte världen fungerar så. Det är bara en stor röra av människor som försöker göra vad de kan, och vid någon tidpunkt får den sista droppen allt att vända. Det var samma sak med Sydafrika under apartheid, vi skulle kunna hävda att vi var först i Sverige med att initiera en apartheid-bojkott – var vi de viktigaste? Nej. Hade det haft samma effekt om vi inte haft Olof Palme som statsminister? Förmodligen inte. Men man kan inte skilja det ena från det andra, det vi gjorde kan ha påverkat andra fackförbund och till och med fackförbundsledare som faktiskt hatade oss att ändra ståndpunkt. Jag hämtar styrka ur faktumet att om man gör vad man kan med de medel man har, så måste det vara tillräckligt. Man kan inte bara sitta hemma och hoppas på att någon inflytelserik och mäktig person ska agera för större delen av tiden händer det inte.
Vilken form av stöd eller engagemang hoppades ni på från den svenska arbetarklassen? Stödstrejker?
Nej. Att bara lyfta frågan var tillräckligt och jag anser att vi lyckades med det. Att ett fackförbund som inte har gjort något för någon de senaste 40 åren plötsligt skulle börja strejka eller ta till andra stridsåtgärder i den riktningen är orealistiskt. Men de lyfte frågan på IF Metalls och Kommunals förbundsstämmor. Och i vissa fall har utgången av omröstningen varit väldigt jämn, vilket är ovanligt i Sverige. Om man har en jämn röstning där medlemmarna närapå röstat för att underminera det nationella ledarskapet så är det en stor sak. Och det är det som händer nu, långsamt, långsamt.
Vad gäller media, vilken roll anser ni att fristående media eller alternativa plattformar borde spela i att sprida och förstärka er sak? Vilka förväntningar har ni på dem?
Vi har fått stor spridning i media. Både i massmedia och i de mindre plattformarna. I de mindre så hänger det väldigt mycket på kvaliteten på journalistiken, när de gör grundlig grävande journalistik så kan det påverka massmedierna. Och massmedia rör på sig. Bara de senaste veckorna har det varit ett stort skifte i retoriken när det kommer till Gaza till exempel. Självständig media är viktiga för oss därför att de alltid ger oss en chans att få ut våra åsikter, men i Sverige är det ändå så att det är massmedia som formar den allmänna opinionen.
Är det något mer ni skulle vilja lägga till – några reflektioner, appeller, eller tankar ni vill dela?
De senaste månaderna har vi kontaktats av flera mindre, internationella fackförbund vad gäller Gaza. De ställer frågor och vi försöker svara på dem, och vissa visar sig vara frön till andra initiativ och det är fantastiskt. Det var nyligen några fartyg i Marseilles där hamnarbetare upptäckte att det fanns containrar med delar till maskinvapen som skulle till Israel, och de vägrade lasta dem. Fartyget fortsatte till Italien, och hamnarbetarna förföljde det genom hamnen. Andra hamnarbetare anslöt sig, och då har man till slut en flockeffekt. Om tillräckligt många gör något så kräver det i princip ingenting av de sista som ansluter sig. Man kan inte stoppa militär handel utan regeringsingripande, men om det är tillräckligt många störningar i transportkedjan så blir det väldigt kostsamt. Och det var det som hände med Sydafrika under apartheid – även om alla regeringar sa att de skulle isolera Sydafrika, så kunde de fortfarande importera och exportera, men det var jävligt dyrt för dom. Ibland tänker folk ”Åh vi importerar fortfarande rysk gas” – ja, men det är ett fartyg en gång i halvåret och det blir en stor medial sak varje gång. Min gissning är att ryssarna inte får tillräckligt betalt för sin gas längre. Det är resultatet. Och om de inte får det, så sätter det press. Och press fungerar olika för olika stater. Om fler sådana här initiativ dyker upp, så kommer det sprida sig som ett virus. Och om någon vill handla med Israel och satsa ekonomiskt så måste de hantera att lasten kanske inte dyker upp förrän i december därför att fartyget jagas runt i Medelhavet. Och då är pressen igång.
Redaktionrådet, 12 juni 2025