.
Den 19 november 2025 började Återställ våtmarker-aktivisten Jonas Olausson avtjäna ett fängelsestraff på Tygelsjöanstalten utanför Malmö. Han är den första aktivisten inom rörelsen som dömts till fängelse, efter en aktion mot ett privatjet på Bromma flygplats. Växjös Gnista genomförde en intervju via brev under hans tid på anstalten – om aktionen och strategierna, gemenskapen innanför murarna och hans syn på allmänhetens inställning till civil olydnad.
.
För vad sitter du i fängelse?
Vi inom Återställ Våtmarker annonserade att vi skulle ha en aktionsperiod under april 2025. De här aktionerna riktade vi mot inrikesflyget. Låter såklart lite ologiskt med tanke på att våra två krav är återställande av våtmarker och ett nationellt förbud mot torvbrytning. Inte något om inrikesflyget.
Det första kravet om återställande av våtmarker deklarerade vi i maj 2024 som vunnet, vi hade segrat. Regeringen hade fattat beslut om att återställande av våtmarker skulle bli ett av deras tre prioriterade miljö- och klimatmål. Kvar var då vårt andra krav på ett nationellt förbud mot torvbrytning. Torvbrytningen släpper ut ungefär lika mycket koldioxid som inrikesflyget. Att i protest vända sig mot inrikesflyget handlar om att ge folket en chans att bestämma sig för vilket av dessa två klimatskadliga verksamheter vi ska upphöra med. Valet är väldigt lätt för varenda förnuftig medborgare. Torvbrytningen fyller ingen samhällsnyttig funktion. Inrikesflyget har ändå ett antal funktioner som är samhällsnyttiga.
Planen var inte från början att gå in på Brommas privatflyg – Graf Air Jet Terminal utan att demonstrera på, i mitt tycke, Sveriges mest relevanta inrikeslinje. Några dagar innan vår aktionsperiod skulle starta togs våra planer upp i riksdagen. En företrädare för Sverigedemokraterna upprördes över att vi skulle förstöra påskhelgen för vanligt folk.
De som flyger privatjet under påsken – eller vilken dag som helst på året – är inte vanligt folk resonerade vi, utan är de värsta utsläpparna några som står långt bortom begreppet “vanligt folk”.
I samtal med vissa andra som också skulle agera under perioden ändrade vi min och min medaktivists mål från den mest relevanta inrikeslinjen till den absolut minst relevanta flygtrafiken: Graf Air Jet Terminal på Bromma.
Tidigt en onsdagsmorgon den 9 april klättrade jag och Rickard över det höga staketet in på Bromma. Redan innan vi klättrade över taggtrådarna såg vi en hjullastare som höll på att rengöra landningsbanan och kunde förstå att det inte var något flygplan på väg in för landning. Väl över på insidan av området tog Rickard stegen på axeln och vi båda promenerade i sakta mak bort mot uppställningsplatsen och hangaren för just privatjet. Vi trodde nog inte ens själva att vi skulle hinna fram innan skyddsvakter skulle vara ifatt oss och stoppa oss.
Men vi hann fram i god tid. Kanske trodde maskinföraren på landningsbanan att vi hade någon uppgift i och med att vi gick så lugnt med en lång stege på axeln…
När vi kom fram började jag filma Rickard samtidigt som han tog fram en brandsläckare vi preppat med röd färg. Medan han ryckte sprinten till släckaren vände han sig mot kameran och sa:
Det här gör vi för våra barn och barnbarn!
Efter att ha tömt all färg tog han fram bannern med ”Förbjud torvbrytning” och vi satte oss lugnt och stilla för att invänta Brommas anställda skyddsvakter och polis.
– Hur ser gemenskapen innanför murarna ut?
Först och främst finns varken murar eller staket här på Tygelsjöanstalten. Den som känner för det kan fly över åkrarna, men så fort du passerar skyltarna som markerar gränsen för denna klass III-anstalt kommer du bli efterlyst av polis. När du sedan grips – vilket kommer inträffa förr eller senare – kommer du placeras på en klass II:a där din frihet är betydligt mer begränsad. Du kommer bli ”knallad” som det heter här bland mina medfångar.
Denna information är inte bara något kriminalvårdarna ger dig, utan alla regler – skrivna som oskrivna – brukar även dina medfångar förklara. Jag kommer fortsättningsvis inte kunna skriva kriminalvårdare utan kommer skriva ”plitar”. Det beror inte på att jag hyser något som helst förakt för plitarna, det beror på att de inte har någon som helst möjlighet att vårda. Varken medel eller möjligheter finns till något annat än förvaring.
Jag måste verkligen säga att jag är oerhört överraskad och ödmjuk inför vad jag möter och mött här på anstalten. Bland dessa människor som tillhör samhällets avskum finns något så stort, något vackert omsorgsfullt i de flesta bemötanden att jag ofta häpnar. Om någon behöver något – mat, hjälp, stöd, snus, omtanke – så finns alltid någon som kan stötta upp.
Till slut kom jag på varför! Här är vi alla jämlika. Det vi får och har tillåtelse till är detsamma för oss alla. Reglerna är obligatoriska och jämlika. Reglerna vi själva skapat och skapar på avdelningen är jämlika. Kiosklistan vi beställer ifrån ser lika ut för alla och förutsättningarna för att tjäna in pengar till de där beställningarna är desamma. Det här är ett, i vissa avseenden, utopiskt samhälle i miniatyr. Det besynnerliga är att det här samhället är skapat med ”invånare” av allra värsta sorten: tjuvar, våldsverkare, narkomaner, skattebrottslingar – och en miljömupp.
Vad du har på utsidan, vem du är på utsidan, hur mycket pengar du har, har ingen som helst betydelse.
Vissa är lite ”edgy” här. Lättretliga, nära till konflikt, med ett bakomliggande våldskapital som går att känna i atmosfären och som då och då känns lite oroande. Men det balanseras lätt upp av att se hur de svagaste bemöts här. Det finns flera här som använder rullator och när de kommer in i matsalen finns alltid en hjälpande hand med matbrickan, ett vänligt bemötande om någon ser lite vilsen ut, en liten pratstund med någon som ser ensam ut. De riktigt hårdkokta brottslingarna skulle inte göra det – men de skulle notera om jag eller någon annan hjälper en svag medfånge – och du skulle genast få ett “plus i kanten”.
En ålderspensionär på min avdelning har tagit sig an en ung medfånge på en annan avdelning. Den här mannen i trettioårsåldern har stora svårigheter och vågade först inte ens äta i matsalen. Han bodde med sin mamma och tyckte det var obehagligt både med okänd mat och okända personer. Om någon skulle ge sig på och mobba denne svage man skulle det flyta blod på Tygelsjö. Och det var inte “svagt” blod som skulle flyta, det skulle vara mobbarens blod som skulle flyta. Det hade blivit ett “hederligt kompanistryk” enligt det gamla talesättet. I skolans värld kommer en udda karaktär inte undan mobbarna. Men här skulle den svage försvaras.
Tro nu inte att allt är fint och gulligt här. Du kan bli nekad en ledig plats vid ett matbord om du inte är intressant nog eller att de runt bordet är yrkeskriminella och har anstalten som ett andra hem. Men sköter du dig, håller en låg profil så kommer någon att fånga upp dig och se till att du känner dig trygg nog. På ett sätt som aldrig händer utanför en anstalt, i den vanliga världen utanför. En praktiserad omtanke som gått förlorad i vår anti-kollektiva, individualiserade, karriär- och rikedomssträvande moderna samhälle.
Kom att tänka på ytterligare en sak. Tänk om det är så att alla som sitter här är personer som är extremt inkompatibla med ett ojämlikt samhälle?
Här sitter kanske människor som inte i första hand är brottslingar – utan de sitter här för att de inte klarar av att leva i ett ojämlikt samhälle. Inte klarar av att se att vissa människor (ibland) har obegränsade tillgångar och fördelar. Ryggmärgsreflexen blir, utan eftertanke eller att själv förstå det, att på eget initiativ skaffa sig de där tillgångarna och ”fördelarna” med våld eller förslagenhet.
Människor som inte står ut med att leverera hämtmat som Foodora-bud till mer ”lyckligt lottade” för en lön och under villkor som är extremt ojämlika. Istället tar man med olagliga metoder sig den rätten, den tillgången på eget bevåg. Genom våld, genom skattebrott, genom drogförsäljning, genom rån eller som för mig genom att ta mig in på en flygplats och spreja ner ett privatjet i protest. När de väl åker fast placeras de i en miljö som är mer jämlik – och först då kan de få någon form av ro. Ett mönster och tillvägagångssätt som de upprepar gång på gång med så många “voltor” att fängelse till slut blir ett naturligt inslag i deras liv.
Hur ser dina medfångar på anledningen till att du är där?
Till en början var jag lite nedtonad med vad jag satt inne för. Som nyintagen är den första frågan du får:
-Hur länge du ska sitta och vad du sitter för?
Om jag skulle mörka skälet till mitt fängelsestraff blir mina medfångar bara misstänksamma och ser till att ta reda på brottet ändå. Så när jag berättar brukar jag först och främst säga att det bara är en ”kaffevolta”. Fick till mig innan jag kom hit att inte klaga över korta strafflängder. Här på Tygelsjö sitter ju vissa som totalt avtjänat tjugoåriga straff och de skulle se mig som riktigt gnällig.
När det kommer till brottets art tycker nog nästan alla att jag är jättekonstig. Varför stanna kvar tills polisen kommer!? Hade du inte ens förberett en flyktbil!!
De tar mig inte riktigt på allvar. Skada mig själv på det här viset. Om de trots allt lyssnar färdigt på min berättelse så skakar de lite på huvudet, tittar på varandra och undrar säkert om jag är lite knäpp, lite vilsen i det jag sysslar med, undrande till varför jag inte godtog fotboja…
De tillfällen jag ändå fått breda ut texten om varför jag gjorde min aktion så hjälper det att berätta hur arg jag var över att åklagaren yrkat på tre månaders fängelse och att rätten dömt mig till två månader så är det som att de lyssnar lite. Det där med att vara arg över något är ju en känsla de kan relatera till och förstå. Att bli allt för hårt dömd förstår de allra flesta.
Men varför inte bara spränga något istället? var en fråga jag fick gång på gång i början. ”Sjukt ocoolt att bli dömd för något sådant här” är ju säkert en utbredd åsikt bland mina medfångar. När jag förklarar att man inte kan bygga ett nytt samhälle fritt från våld med våld, så håller de flesta inte med. Varför inte göra som Baader-Meinhof-ligan? De fick ju jättemycket rubriker och fick till en förändring.
När jag frågade om vilka förändringar Baader-Meinhof åstadkom som blev bestående fick jag inga egentliga svar. Slutsatsen av min tid här är väl att de inte förstår mina val – men de respekterar det jag gör. De kan ofta känna igen sig i min kritik av rättsväsendet. Ett rättsväsende som med åklagarna i spetsen siktar högt och meddelar grova brottsrubriceringar. Ett rättsväsende som inte förstår sin grundläggande uppgift. En brottsrubricering som redan från början ska ligga på en för samhället önskvärd nivå. De ska inte agera som bilförsäljare eller hästhandlare utan lägga sig på en rimlig/önskvärd nivå och sedan acceptera om den åtalade har en knivskarp advokat, om polisen inte kan presentera tillräckligt övertygande bevisning – med övertygelsen att rättssystemets grundläggande värdering är: hellre fria än fälla!
Hur ser ni i rörelsen på fängelsestraffen? Vilken roll spelar dom?
Inom ÅV har vi redan från start förstått att fängelsedomar kommer vara nödvändiga för att få till en förändring. Böter är ett ekonomiskt våld vi utsätts för. Frihetsberövande är ju i juridisk mening också ett utövat våld mot oss aktivister. Desto mer våld staten utsätter oss för, för vår altruistiska kamp för folkets bästa, desto starkare kommer opinionen vändas till vår fördel. Allt våld vi utsätts för – trots att vi bara kämpar för en bättre värld – kommer te sig märkligt för de allra flesta medborgarna i detta land. Fler och fler kommer fråga sig varför det här drabbar oss. De vill ju bara väl.
Och det grövsta våldet vi i dagsläget kan utsättas för är ju faktiskt fängelse…
Vad tror du att folket tycker? Hur tror du att de se på domarna mot er och på lagbrotten?
Jag hoppas att det som händer är att de häpnar! Men inte över domarna utan över vad vi gör och utsätter oss för. Att de initialt anser att vi förtjänar domarna och straffen. Det går inte att till en början förstå vad civilt motstånd innebär, det krävs att du går in i motståndet för att förstå strategin. Först när du själv är del av motståndet går det att börja greppa metoderna och strategin bakom civilt motstånd. För det vi gör ska ju förfära och uppröra. Första reaktioner från en oinsatt person bör ju vara: Va fan gör de?
När folk först förfärats kommer de, förhoppningsvis, sätta sig in i sakfrågan vi kämpar för. Det är ju huvudsyftet. Först förfäran, sedan folkbildning och efter att de satt sig in i sakfrågan kommer sakta en acceptans för aktionerna växa fram. Så i det avseendet skulle det vara ett misslyckande om folk generellt sett tyckte att vi skulle frias från misstankarna eller uppröras av brottsrubriceringarna. De SKA tycka att det är rättvist att vi döms för brott. Annars har vi inte tagit tillräcklig höjd i aktionen, då har vi inte varit tillräckligt radikala.
Finns det något du tänker att du skulle kunna ha gjort annorlunda?
Jag skulle – när det kommer till den här aktionen – kunnat gjort andra val på många, många sätt. Men den här gången tror jag att jag spelade korten på min hand väldigt, väldigt bra.
Själva aktionen gick som planerat. Förutom att mitt mål var att ta mig upp på ett av flygplanen men jag hann inte innan skyddsvakterna nådde fram. Vi genomförde allt enligt plan och allt flöt på så jag och Rickard fick till en fin och värdig aktion där varken vi, skyddsvakter eller polis blev stressade eller arga.
I och med att Bromma-aktionen var den första av en tre veckor lång utannonserad aktionsperiod släpptes vi inte efter gripande utan häktades i 21 dagar men släpptes efter rättegången vid Attunda tingsrätt i avvaktan på dom.
Vi blev båda dömda till två månaders fängelse. Åklagaren yrkade på tre månader. I det läget spelade jag kortet: strunta i att överklaga. Jag tror inte åklagaren ville eller önskade att vi skulle få tre månaders fängelse. Möjligtvis två – som i domen – men kanske inte ens det. Rätten anser nog inte att två månaders fängelse är rimligt med tanke på att vi bevisligen inte begått skadegörelse. Vi sprejade ner flygplanen med en vattenlöslig, klimatvänlig slamfärg som går att tvätta av med vatten.
Men både åklagare och rätten ville skrämma oss till att inte göra samma sak igen och skrämma andra aktivister att inte upprepa vår aktion. Att då ”brösta” domen är – tror jag – allt annat än de förväntade sig eller ville.
Vad är det första du kommer göra när du kommer ut?
Funderade lite på vad jag faktiskt längtar efter och kom till slut på en viktig, men löjligt obetydlig sak. Jag hatar mjukisbyxor! Bryr mig inte om andra har det på sig, men äger inga och skulle aldrig frivilligt sätta det på min kropp. Att istället få sätta på sig ett par helt vanliga jeans längtar jag efter. Dessutom längtar jag efter kaffe – med mjölk! Nu snackar jag om riktigt bra mjölk – havremjölk. Det finns mjölk att få här också, men man får välja mellan fil eller mjölk (ett paket) varannan dag. Filen passar mig bättre. Det finns alla möjligheter att då och då fråga en mjölkpaketsägare efter en skvätt mjölk, men då står man lite grand i skuld till någon annan. Så jag bestämde mig tidigt att under min ”kaffevolta” måste jag klara av att dricka kaffe utan mjölk.
…och en delicatoboll tror jag att jag längtar efter.
Återställ våtmarker ska hålla muck-fest för mig på kontoret i Malmö när jag släpps, men vet inte riktigt hur jag känner för det. Är inte speciellt intresserad av att vara i fokus, som det ofrånkomligt kommer att bli. Men det är ju mina älskade vänner som jag håller så kära. Vill jag sätta mig i ett hörn är de ok med det också. Tror dessutom att jag blivit lite institutionsskadad och rädd för livet på utsidan av anstalten. Men med på den här festen kommer finnas en väldigt speciell person som kan ta hand om mig. Min stora dotter Nea. När jag tänker på det blir jag alldeles varm i hjärtat och längtar ut!
Och dagen efter kommer jag hem till mina två andra älsklingar – och får se till att laga det förtroende jag skadat under tiden jag varit fängslad.
Växjös Gnistas redaktionsråd