I somras fortsatte den radikala klimatrörelsen Återställ Våtmarker sin aktion på Grimsås mosse i Västergötland med syfte att hindra det finska bolaget Neovas torvbrytning där och i förlängningen driva fram ett nationellt förbud mot torvbrytning. Återställ Våtmarker är en ung rörelse som på några år har lyckats få upp återställandet av våtmarker på den politiska agendan, befunnit sig i fronten för den alltmer repressiva politiken vad gäller demonstrationsrätten och som uttalat strävar mot ett demokratiskt folkstyre som långsiktigt mål. Vi träffade en av rörelsens talespersoner – Roxy Farhat – på plats i Grimsås.
Kan du berätta om bakgrunden till Återställ Våtmarker – när och under vilka omständigheter bildades gruppen?
Återställ Våtmarker grundades av Alfred Westh och Helen Wahlgren. De var aktiva i Extinction Rebellion men kände båda att något mer radikalt behövdes. De inspirerades av Insulate Britain, en rörelse i Storbritannien som blockerade motorvägar. Bostäderna i Storbritannien är väldigt dåligt isolerade vilket resulterar i stora värmeläckage som i sin tur innebär väldigt stora koldioxidutsläpp. Rörelsen valde att fokusera på den specifik frågan att isolera bostäderna som ett effektivt sätt att sänka utsläppen. Deras aktioner väckte ramaskri i Storbritannien, folk var jätteupprörda och de utsattes för väldigt hård repression men det blev också ett politiskt genomslag. Efter att rörelsen lagts ner så blev deras krav ett politiskt beslut. Runt årsskiftet 2022-2023 höll ett nytt internationellt nätverk på att etableras som idag heter A22-network. Helen och Alfred deltog på ett av deras digitala uppstartsmöten med Roger Hallam. I april 2023 så grundades nätverket A22 formellt, och Återställ våtmarker växte fram som en del i det. Alla rörelser i nätverket jobbar på samma sätt, vi fokuserar på en specifik fråga och ställer krav på regeringarna: ni måste genomföra det här annars kommer vi att göra våra radikala aktioner tills vi ser resultat. Tanken är att bryta ner den väldigt komplexa och ibland abstrakta klimatfrågan till väldigt konkreta insatser som också gör stor skillnad. Så Alfred och Helen brainstormade kring vad vårt krav här i Sverige skulle kunna vara och kom fram till våtmarker – utdikade våtmarker läcker väldigt mycket koldioxid och enligt IPCC så är återställandet av våtmarker ett av de de mest effektiva, snabbaste och billigaste sätten att sänka utsläppen drastiskt. Så det var det så rörelsen grundades.
Hur ser den interna strukturen och organiseringen av medlemmar ut? Hur fattas beslut? Har ni ett verkställande ledarskap?
Vi har inga medlemmar, folk är välkomna att vara med oavsett om de aldrig varit med förut eller om de varit med flera gånger innan och man åtar sig bara att göra det man har sagt att man ska göra – så det är inte så att om man har varit med en gång på en Återställ våtmarker-aktion så förväntar vi oss att man alltid ska vara med, man förbinder sig inte. Det finns inget medlemsregister, man betalar ingen avgift. Inom rörelsen har vissa ett övergripande ansvar och så har vi arbetsgrupper som jobbar med media/sociala medier, insamling av pengar, mobilisering och föreläsningar. Vi delar upp arbetet i arbetsgrupper som i sin tur delar in sig i mindre arbetsgrupper. Vi försöker ge arbetsgrupperna mycket frihet men också möjligheter för alla att kunna öva sig på att ta ett ledarskap. Vi uppmuntrar arbetsgrupperna att vara ganska självstyrande.
Vi är ett tiotal som arbetar heltid eller deltid enbart med Återställ våtmarker. De flesta arbetsgrupper består av någon som jobbar heltid i rörelsen och volontärer, och då blir det ofta de som arbetar heltid som tar lite mer av en ledarroll för att det är de som har mest tid.
Hur introduceras nya aktivister in i rörelsen?
Folk kommer in i rörelsen på lite olika sätt. Vissa här i Grimsås till exempel är nya och har aldrig varit med innan, och då börjar de med en träning i fredligt civilt motstånd. Inför alla aktioner så har vi alltid träningar, man får inte vara med på aktion om man inte gjort en träning. Det är grundläggande för att få med sig hur det fredliga civila motståndet fungerar.
Det är många som gått en föreläsning först eller kommer på en ölkväll eller fika och sen blir volontär i en arbetsgrupp, då får man en introduktion i hur det fungerar att vara volontär.
Vi har lokalgrupper i Malmö, Stockholm och Göteborg och där har vi regelbundna ölkvällar. Oftast ser vi störst tillströmning av folk i samband med en aktionsvåg. Då kommer fler för att de är nyfikna.
Hur arbetar ni för att engagera en bredare aktivistisk bas? Vilka är era metoder för att nå fler som engagerar sig?
Om man anmäler sig för att komma på en föreläsning eller har varit på en ölkväll så registrerar man sig och vi ser alltid till att ringa upp folk och fånga upp dem. Det är ett stort steg att ge sig in i en radikal rörelse så vi jobbar mycket med att upprätthålla kontakt med folk. Jag skulle säga att Sverige är ett ganska svårt land för att göra radikala aktioner – det finns många olika trösklar. Vi är ett väldigt litet land och har inte en lika stark aktivistkultur som till exempel Tyskland. I Sverige har vi väldigt länge haft en stor tilltro till systemet och staten – folk tänker kanske inte att aktivism behövs, att någon annan kommer lösa det. Att komma ut ur det tänket är ganska svårt.
Politiken har lyckats väldigt väl med att avpolitisera människor, att ge folk känslan av att även om man tycker att mycket fungerar dåligt så kan man inte göra mer än att rösta. Det finns inte riktigt en uppfattning i Sverige längre av att man faktiskt kan förändra saker om man går samman och engagerar sig.
Vilka är era ledande principer? Har alla funnits med sen grundandet eller har de utvecklats eller förändrats över tid?
Det fredliga motståndet är en väldigt viktig grundprincip, och en förutsättning för att vara med på en aktion. Sedan mod. Det krävs mod att våga se och erkänna att det här systemet inte kommer att fungera. Man måste möta många av sina egna föreställningar och vanor vilket är ganska tufft. Modet som krävs att gå emot sina egna rädslor, de sociala reaktionerna på att ge sig in i en radikal rörelse. Och så kärlek. Vi handlar alltid utifrån kärlek. Och även om folk blir jättearga och man hamnar i cell och rättegång så är ändå allt vi gör av kärlek till allting levande, till naturen och framtida generationer, till oss själva och varandra. Många ser kanske inte vägblockaderna eller nedsprejningen av ett riksdagshus som en kärlekshandling men i förlängningen så är det det.
Ni arbetar med civil olydnad och direktaktioner som aktivistiska metoder, bland annat med vägblockader vilket har fått stor uppmärksamhet och resulterat i fängelsedomar. Forskning visar att aktionerna stärker medvetenheten om och stödet för frågorna hos folket, samtidigt som aktivisterna som utför dom möter hård kritik. Hur ser ni själva på effekterna av aktionerna?
Vi har sett att effekten tilltagit under flera år. I början av 2024 utropade vi seger för vårt krav att återställa våtmarker. Regeringen började prata mycket om satsningar på att återställa våtmarker och gjorde det till ett av sina prioriterade områden inom klimatpolitiken. Sen är deras klimatpolitik ett absolut skämt, den existerar inte överhuvudtaget, allting går ju i motsatt riktning – men vi såg ändå tydligt att frågan kom upp på dagordningen. Medierna tillskrev oss satsningen, att våra radikala och störande aktioner hade blivit faktisk politik. Efter det bestämde vi oss för att fokusera helt på kravet att förbjuda torvbrytning. Och i februari det här året kom miljömålsberedningen med en utredning till regeringen på hur de kan nå sina och EU:s klimatmål och ett av deras förslag var att inte ge några nya licenser för torvbrytning från och med 2026.
Samma dag som den friande domen från högsta domstolen kom för motorvägsaktionen 29 augusti 2022, släpptes en rapport från Social Change Lab, en forskningsgrupp i Storbritannien, som har forskat på Återställ våtmarker och vilket resultat våra aktioner har haft och den visade tydligt att vi haft direkt påverkan på politiken och att trots att människor har blivit väldigt arga över våra aktioner så har de ändå lyckats skilja på mål och metod, och att människor håller med om målet. Det är ett bevis på vad vi vetat hela tiden, att ja – man gör folk arga, men det har effekt.
Rättsväsendet har åtalat era aktivister för sabotage, det första åtalet av detta slag mot fredliga aktivister, och nyligen kom domen i HD som du nämnde som fastslog att åtalet inte är tillämpligt – vilket ju är en seger också för demonstrationsrätten och yttrandefriheten i stort. Samtidigt driver SD på för en lagstiftning som skulle terrorklassa klimataktivisters fredliga motstånd, till exempel vägblockader. Hur förhåller ni er till den ökande repressionen mot aktivister från statligt håll?
De första som gick ut på motorvägarna gick ut med vetskapen att det skulle kunna bli fängelse. Och sen kom sabotage-åtalet ganska snabbt. I A22-network så pratar vi ganska ofta om att repressionen också har en väldigt stark potential. Till slut så blir det bisarrt att man ska sitta i fängelse för att ha suttit på en väg i kanske 10-20 min. Den ökande repressionen medför att människor i allmänhet ser att det faktiskt är ganska skevt. I rättegångarna efter att vi har varit ute på torvmossar och blivit åtalade för grovt olaga intrång och grov skadegörelse så har det också varit fängelse på straffskalan. Så folk riskerar fängelse för att ha grävt igen ett dike med spadar. Det blir absurt.
Det påverkar den offentliga opinionen på ett sätt som kan vara till fördel för kampen?
Ja. Vi gjorde en kampanj med flygaktioner i våras och då var ju alla beredda på ett kortare fängelsestraff. Men alternativet är att vi bara låter klimatkatastrofen fortsätta eskalera, och det är ju mycket värre än att sitta i fängelse ett par månader eller år. Sen går ju hela samhället i en mycket mer repressiv riktning, vilket inte förvånar oss alls – vi förväntade oss nästan att det skulle komma ett utspel utifrån den här domen. Redan innan vi hade satt igång med flygaktionerna var det en interpellationsdebatt där en SD-politiker propagerade för att det ska finnas säkerhetsstraff, det vill säga att man ska kunna låsa in personer på obestämd tid innan de begått ett brott i förebyggande syfte. De exemplifierade med klimataktivister som vill stoppa flyg. Samhället kommer fortsätta gå i en mer repressiv riktning oavsett om vi gör de här aktionerna eller inte, så det är ju inte heller så att om vi lugnar oss så kommer inte människor att hamna i fängelse för sina åsikter till slut. Det är den utveckling vi går mot oavsett, och det finns inget alternativ om vi vill få till den snabba radikala förändring som vi verkligen behöver.
Just nu genomför ni en aktion på Grimsås mosse, en torvmosse som exploateras av det finska bolaget Neova för torvbrytning. Kan du berätta lite mer om vad ni gör här?
Grimsås är ett litet samhälle som ligger väldigt nära en torvmosse. Den här mossen har Neova fått rätten att bryta torv ur genom ett gammalt tillstånd. Förut fanns det en lag som sa att om det finns torvfyndigheter så kan ett bolag ansöka om att ta upp torven oavsett vad markägaren säger. Den lagen finns inte längre, men Neova fick det här tillståndet innan lagen ändrades och har väntat väldigt länge med att utnyttja den. Lokalsamhället har protesterat kraftfullt mot brytningen. Det är länsstyrelsen som gett tillstånd, men många olika föreningar här samt kommunen är emot torvbrottet. Dels är de oroliga för sitt dricksvatten, dels för att Nexans verksamhet – en fabrik som bland annat producerar fiberoptik – ligger precis vid mossen och är väldigt dammkänslig. De vill absolut inte ha en torvgruva här, det äventyrar deras produktion. De är också kommunens största arbetsgivare med femhundra anställda. Neova är ett bolag som är majoritetsägt av finska staten och torvbrytning skapar väldigt lite arbetstillfällen i Sverige. De flesta som arbetar på torvmossen är säsongsarbetare så det inte heller så att det bidrar till bygden på något sätt, snarare tvärtom. Det var lokalbor som hörde av sig till Återställ våtmarker och ville ha hjälp. Vi var här och träffade Grimsås-borna och hade möten och pratade om hur vi skulle genomföra motståndet, och under Kristi himmelsfärd förra året var vi ute på mossen och satte sextioåtta pluggar i dikena – vi grävde alltså igen Neovas diken och byggde fördämningar på strategiska platser så att vattennivån höjdes. Och så var vi ute tre veckor förra sommaren och grävde igen diken och stoppade maskiner. Neova har själva sagt att vi fördröjt deras verksamhet här med ett år. Och nu är vi här igen och jobbar efter samma metod.
Hur ser ni på klimatrörelsens relation till andra rättviserörelser och kamper? Bygger ni allianser och nätverk?
Det finns en tanke att det måste finnas en ekologi inom rörelsen– man behöver vara flera olika rörelser och nätverk som samverkar för att kunna åstadkomma en förändring. Vi har ju många som är aktiva inom ÅV som också är Rebellmammor eller fackligt aktiva eller är med i XR eller Naturskyddsföreningen. Eller som här i Grimsås där vi jobbar väldigt mycket med samhällsföreningen eller lokalborna på olika sätt. Det är jätteviktigt. Alla rörelser har ju olika perspektiv och fyller olika funktioner. Grimsåsborna har ju ett lokalt perspektiv som handlar om deras bygd, hur de ska kunna fortsätta leva här – vi kommer med ett större perspektiv kring klimatkatastrofen och generationerna framöver. Båda delarna är jätteviktiga och förstärker varandra. För oss betyder det enormt mycket att vi har Grimsåsbornas stöd, för dom betyder det jättemycket att ÅV kommer till Grimsås och faktiskt kämpar emot det här. De har ju gått genom alla juridiska instanser sen tidigare, ända upp till regeringen. De känner en väldigt stor maktlöshet i att ingen lyssnar på dem.
På er hemsida kan man läsa att ni anser att ingen av de klassiska ideologierna liberalism, konservatism eller socialism kan erbjuda en vision om en värld vi kan leva i, utan snarare fungerar som en bromskloss för omställningen. Vilket politiskt system eller struktur ser ni framför er som inte leder oss tillbaka in i kapitalismens destruktiva motor igen?
Vi tror på att vanliga människor måste få mycket mer makt, som det ser ut nu har makten förflyttats från människor och centrerats hos politiker och storföretag och miljardärer. Ett exempel på det är ju en undersökning som nyligen visade att 89 procent av svenskarna vill ha en mer kraftfull klimatpolitik, och istället har vi – vi har inte en klimatpolitik, vi har en utsläppspolitik. Vi har en fossilpolitik. Det är helt uppenbart att politikerna inte klarar det här uppdraget. Vi är i en situation där ingen tar det ansvar som behövs för att kunna driva den här omställning på riktigt. Medan folk i allmänhet verkligen är beredda att göra satsningar och uppoffringar för att kunna bromsa det här. Vi anser att vi behöver ha beslutande medborgarråd, ett organ för att vanliga människor ska kunna ta utrymme i politiken och få bestämma. Det gjordes ett forskningsprojekt på medborgarråd där de som var med kom fram till mycket mer progressiv klimatpolitik än vad politikerna själva gör, vilket visar att viljan och idéerna verkligen finns, men inte bland de som styr nu. Den parlamentariska politiken som den ser ut nu är väldigt insnöad i kohandel partierna emellan, det finns väldigt lite utrymme för någon form av faktiskt förändring, förutom mer repression. Vi anser att vanliga människor måste få ta plats i politiken. Vi behöver mer demokrati, vi måste utöka demokratin.
Grimsås är ju ett jättebra exempel – lokalsamhället har inte fått säga någonting vad gäller torvbrytningen, och när de har uttalat sig har de blivit överkörda. Ett helt samhälle, en hel bygd, kan vara emot en fossil verksamhet och den fossila verksamheten får ändå gå före. Det är ett tydligt exempel på ett underskott av demokrati. Att ett vinstdrivande bolag tillåts gå före ett helt samhälle. Och detta är ju bara på den lokala nivån, på den nationella och globala nivån är det ju en fossilindustri som fortsätter få gå före våra barns framtid, och vår egen framtid.
Anser ni att det är partiernas svek eller ideologiernas inneboende brist eller oförmåga att kunna genomföra omställningen och erbjuda ett hållbart samhälle?
Alla de här ideologierna har ju uppkommit i en tid då klimatkatastrofen inte var ett hot och ett faktum. Inget av dem har en inneboende förståelse för att ta klimatkatastrofen på allvar, utan de utgår från det nuvarande systemet och alla är väldigt nära knutna till det kapitalistiska systemet och fossilindustrin. Socialdemokratin utgår ju också från en rovdrift på naturen, så det behövs ett helt annat sätt att se där vi inte tänker att naturen först och främst är till för oss att bruka och exploatera, vi kan inte fortsätta göra det och tro att vi kommer kunna fortsätta existera. Det finns en jätteintressant bok på det här temat som heter ”Halvjordssocialism”. Den pratar om att socialismen behöver uppdateras, att den utgår från en rovdrift på naturen. Tanken i boken är att man behöver freda halva jordklotet, för att kunna säkra den biologiska mångfalden och bromsa klimatkatastrofen. Den förespråkar en form av planekonomi som utgår från ett hållbart system. Just nu finns det ingen ideologi som utgår från ett hållbart system utan allt är fortfarande bara en kompromiss med kapitalismen eller utgår från kapitalismen och tror att marknaden kommet att lösa allt. Men det finns inga alternativ på marknaden som kommer lösa den här frågan.
Ni beskriver även er själva som en demokratirörelse, med medborgarråd och folkråd som central fråga – kan du berätta mer om denna utveckling av rörelsen?
Vi har varit en demokratirörelse från början. Inom hela A22-network så utgår alla rörelser från ett tydligt krav där man ser att det också finns ett demokratiunderskott och att den här typen av radikalt motstånd inte bara är ett motstånd mot klimatkrisen utan också är ett motstånd mot underskottet av demokrati. Det är inget nytt att vi demonstrerar på motorvägar, det har folk gjort i årtionden, genom historien har massor av människor gjort saker som ansetts vara väldigt extrema men som har pushat demokratin framåt. Inbyggt i hela tanken med rörelsen är också att visa människor att bara man bestämmer sig så kan man på fredlig väg – om man skapar tillräckligt stora störningar i samhället – pusha samhället i en annan riktning. Även om vi är en klimatrörelse så har vi lyckats väcka massor av debatt om civil olydnad och demokrati, vi har fått utspel från politiker som vill att vi ska terrorklassas och fängslas och det säger ju också någonting om demokratin. Vi vill att politikerna ska säga de här sakerna, att SD och Moderaterna säger att vi borde terrorklassas, att klimatministern säger att hon är öppen för att se över sabotage-lagen, för att det blottar politikerna, de tvingas ta ställning och då visar de med tydlighet att de står för ökad repression. Slöjan dras undan.
Är det något mer du vill tillägga, några egna tankar eller reflektioner?
Alla har det i sig att göra motstånd, att göra mycket, mycket mer än vad de tror att de kan. Innan jag gjorde min första aktion eller satt i cell eller var i rättegång var det inget jag trodde att jag en dag skulle göra. Det har fått mig att se att det finns få saker som är så effektiva som att använda sig själv och sin egen kropp i motståndet, snarare än att genomföra symboliska handlingar på avstånd. Man behöver inte vara så många för att kunna förändra saker men vi skulle behöva vara fler. Jag vill understryka att vi befinner oss verkligen i en extremt ödesmättad tid och jag tror att väldigt många som kanske egentligen vill ha en annan typ av samhälle kommer må jävligt dåligt i framtiden över att de inte gjorde mer. Det finns så mycket information nu för tiden så man kan ju inte säga att man inte vet. Man måste putta sig själv ut ur sin bekväma bubbla, den kommer spricka oavsett och det är mycket bättre att man tar sig ut ur den medvetet som ett eget val än att man kastas ut. För i den riktning som samhället går nu så kommer det inte finnas en välfärdsstat som tar hand om sina medborgare när det inte finns rent dricksvatten eller mat. Om vi tycker att migrationspolitiken är hemsk nu, så kommer den blir ännu värre. Och alla de här sakerna förutspådde oljebolagen redan på 80-talet i sina egna rapporter, det är väldigt uppenbart vad vi är på väg mot. Och man måste fråga sig själv om man verkligen kan leva med att låta det hända.
Redaktionsrådet, juli 2025