av Maria Estling Vannestål
.
Maria Estling Vannestål har en bakgrund som universitetslärare och forskare i engelska, men jobbar sedan 2012 som författare, föreläsare och kursledare, med omställning och (inre och yttre) hållbarhet som en röd tråd i sitt arbete. Hennes senaste roman, Det är när man följer hjärtslagen som det händer, handlar bland annat om att minska sin klimatångest genom att engagera sig för en bättre värld.
.
Klimatkrisen är inte vårt största problem.
För några år sedan hade ett sådant påstående fått mig att sätta morgonteet i halsen och protestera vilt. Det är väl självklart att klimatet är det viktigaste av allt – den globala uppvärmningen är ju ett hot mot hela vår mänskliga existens! Om vi inte lyckas stoppa den blir allt annat meningslöst. Jag har engagerat mig för klimatet på alla möjliga sätt, först genom att vara med och starta en lokal Fridays for Future-grupp, på senare år i klimatrörelsen Rebellmammorna och i somras genom att plugga klimatretorik vid Södertörns högskola.
Och visst är klimatförändringarna centrala på många sätt, även om de bara är en av nio planetära gränser – vid sidan av exempelvis förlust av biologisk mångfald och havsförsurning – som vi redan har överskridit eller är på väg att överskrida. Det som däremot har blivit allt tydligare – i takt med att jag sedan i höstas ägnat det mesta av min vakna tid åt bokprojektet med titeln En del av det hela – är att klimatkrisen bara är ett symptom på något mycket, mycket större. Att världen har blivit så trasig – och att alla kriser hänger ihop med varandra, på samma sätt som vi alla är sammanflätade med allt liv på jorden.
Fritiof Capra, Charles Eisenstein, Bill Plotkin, Joanna Macy & Chris Johnstone, Richard Schwartz & Thomas Hübl m.fl. är några av de kloka tänkare som skrivit om den separation som präglar vår tid och (framför allt västerländska) värld. Jag har identifierat fem olika typer av separation – från naturen, från våra geografiska platser, från varandra, från vår egen inre kompass och från någon sorts andlig kraft och menar att det är den separationen som har fört oss till den situation vi befinner oss i, med globala kriser som får enorma konsekvenser på lokal nivå. Självklart generaliserar jag – mina vi här nedan syftar inte på varje enskild individ.
Vi har för det första tappat kontakten med den natur som vi alla är en del av. Den har blivit reducerad till något som ger oss resurser – alltifrån mat på bordet till mineraler för våra mobiltelefoner – eller som vi ger oss ut i för att vila från samhällets höga tempo och många intryck. Vårt sätt att behandla naturen speglar vårt så kallat ”civiliserade” samhälles kultur av dominans och hierarkier i mänskliga sammanhang och tar sig uttryck i alltifrån skogsskövling och monokulturellt jordbruk till överfiske och industriell djurhållning. Vi har glömt bort att vi ären del av naturen, precis som allt annat levande på jorden, och att allt det vi gör mot planeten gör vi också mot oss själva; vi sågar av den gren vi sitter på. Vad gör det med oss att tappa bort kontakten med den natur vi är en del av?
Vi har för det andra tappat kontakten med våra ursprungsplatser. När familjen finns långt borta är det lätt att se det som en nästan mänsklig rättighet att få flyga för att kunna ses, trots att flyget står för en av de största individuella utsläppskällorna. De allra flesta av oss bor också långt från produktionen av den mat, den energi och de prylar vi använder. Frukt och grönsaker köps i en affär, ofta hittransporterade över världshaven med fraktbåtar som trasar sönder det marina livet med föroreningar och buller. Lax odlas i Norge och skickas till Asien för att förädlas innan den skickas tillbaka och når vår tallrik. Kläder och prylar tillverkas på andra sidan jordklotet, ofta under omänskliga förhållanden. Vad gör det med oss att tappa bort den geografiska närheten – till vårt ursprung och till det vi konsumerar?
Vi har för det tredje tappat kontakten med varandra när många av våra västerländska samhällen har rört sig bort från kollektivism, gemenskap och delande mot individualism och perspektiv som ”ensam är stark” och ”sköt dig själv och skit i andra”. I ett individualistiskt samhälle blir den egna framgången viktigare än allas trygghet och rätt till ett bra liv. Uttrycket It takes a village to raise a child känns avlägset utopiskt idag, när de flesta av oss kommer hem med våra nyfödda bebisar till en tom bostad där vi föräldrar förväntas klara oss själva, och många av våra äldre tynar bort i ensamhet. Ofrivillig ensamhet har blivit ett folkhälsoproblem. Somliga botar den med nätshopping eller Netflix-knarkande, andra genom att söka sig till högerextrema grupper, för att hitta någon sorts tillhörighet. Många kämpar också med existentiell ångest över våra globala kriser, utan att ha någon att dela denna med. Vad gör det med oss att tappa bort varandra?
Vi har för det fjärde tappat kontakten med vår inre kompass. Många av oss har inte bara glömt hur vi lyssnar på varandra utan också på oss själva, i alla fall inte till våra innersta värderingar, känslor och drömmar. Kanske lyssnar vi däremot på kritiska inre (och yttre) röster om att vi inte duger eller om evinnerliga inbillade måsten och borden. Vi följer med strömmen, anpassar oss efter trender och normer utan att stanna upp och reflektera, och så förlorar vi oss själva i jakten på prestationer, prylar och status. Många drabbas av psykisk ohälsa, när hög materiell standard inte kompenserar för bristen på mening i livet. Vad gör det med oss om vi inte har kontakt med det som är viktigt på riktigt?
Och så till sist: en del av den här separationen kanske också handlar om det som i många nordamerikanska urfolkstraditioner brukar benämnas ”det stora mysteriet”, och som jag har valt att låta omfatta såväl alla sorters religioner som andra former av andlighet. Sverige sägs vara ett av världens mest sekulariserade länder. Kan det vara så att någon sorts existentiell tomhet, en brist på förundran inför det stora mysteriet, får en del av oss att försöka fylla hålet med sådant som överdriven konsumtion och resor till exotiska händer? Vad gör det med oss när det inte finns något som får oss att känna oss ”burna”?
Precis som bland annat Charles Eisenstein skriver har separationen – allra mest från naturen – möjliggjort det ekonomiska system som kommit att sätta sin prägel på stora delar av vår värld. En värld där människan gjort sig själv till herre över allt levande och där delar av jordens befolkning hänsynslöst roffat åt sig och begått övergrepp på såväl naturresurser som andra människor genom kolonialism och kapitalism. Det är detta skeva sätt att leva på jorden som skapat de planetära kriser vi idag är mitt i.
Så vad göra? Det vi oftast hör talas om i media och politik som svar på klimatkrisen är grön omställning och tekniska lösningar. Men det finns inga enkla lösningar på den komplexa väven av planetära kriser; vi måste jobba på alla fronter, samtidigt. Javisst, vi behöver ställa om från fossilt till förnybart – men det är inte det enda som krävs, och vi kan inte göra det på bekostnad av den biologiska mångfalden. Vi behöver förändra vår individuella livsstil för att minska resursförbrukningen. Vi måste bli många, många som höjer våra röster för politiska reformer och ett nytt cirkulärt system inom planetens gränser, som beskrivs i den så kallade doughnut-ekonomin. En stor forskningsstudie från 2024 visar att 89 % av världens befolkning vill ha en kraftfullare klimatpolitik – men bara 44 % tror att andra också vill det. Därför behöver vi prata med varandra. Med familj och vänner, på våra arbetsplatser, i studiecirklar och på utbildningar, i kören, på gymmet, i affären, på bussen.
Framför allt behöver vi nya berättelser. Berättelser som inte handlar om evig tillväxt – den som är omöjlig på en begränsad planet. Som inte utgår från att allt måste effektiviseras, optimeras och mätas. Som inte handlar om att grön omställning, teknikutveckling och obegränsad tillgång till förnybar energi ska lösa alla våra problem. Det finns andra berättelser, andra sätt att leva. Där omställning innebär att fokusera på det som är viktigt på riktigt, inse att det goda livet inte handlar om hur mycket pengar vi har på banken, och kunna avstå förgivettagna privilegier för att någon annan ska få det bättre – i en annan del av världen eller i framtiden. Där medmänsklighet och rättvisa betyder mer än prestationer, produktivitet och prylar. Där vi inte förbrukar mer resurser än planeten klarar av, känner tacksamhet för det vi får och byter ut vårt avfallssamhälle mot kretsloppstänk. Där relationer är viktigare än transaktioner.
Det är hög tid nu att lämna den oansvariga tonårsfas som en stor del av jordens befolkning har fastnat i, att växa upp och ta ansvar. Vi måste försöka läka vår trasiga relation till planeten och sluta se oss själva som härskare med rätt att plundra och söndra. Var och en av oss måste bidra med sin lilla bit till det stora omställningspusslet. Mycket är redan för sent, men det finns fortfarande en chans att mildra multikrisernas konsekvenser – för våra barns framtid och för alla de barn och vuxna som redan råkar illa ut världen över, där de som drabbas värst dessutom ofta är de som har bidragit minst. Vem vill jag vara i den stora omställningen och vad vill jag svara när mina barnbarn en dag frågar mig: Mormor, vad gjorde du när krisen kom?
Källor:
Andre, Peter m.fl. “Globally representative evidence on the actual and perceived support for climate action”. I Nature Climate Change. (2024).
Bornemark, Jonna. Det omätbaras renässans. (2018)
Capra, Fritiof. The web of life. (1997)
Eisenstein, Charles. Climate – a new story.(2018)
Macy, Joanna & Chris Johnstone. Aktivt hopp. Att möta vår tids utmaningar med resiliens och kreativitet, andra utgåvan. (2025)
Plotkin, Bill. Nature and the human soul.(2007)
Raworth, Kate. Doughnut economics. Seven ways to think like a 21st-century economist. (2018)
Rockström, Johan m.fl. En jord för alla. Ett manifest för mänsklighetens överlevnad. (2023)
Schwarts, Richard & Thomas Hübl. Releasing our burdens. A guide to healing individual, ancestral and collective trauma. (2025)