av Cornelia Nilsson
.
SCA är Europas största privata markägare med 2,7 miljarder hektar skog uppdelat mellan Sápmi och Baltikum. De bedriver skogsbruk som inte bara är miljöfarligt utan som strider direkt mot urfolksrätten. Samebyarna blir pressade av privata skogsföretag att låta dem avverka mark som samebyarna inte samtycker till, då marken har högt naturvärde och är viktig för bland annat betesmarker för renskötseln.
Vi såg detta i Ohredahke sameby 2024-2025. Där försökte SCA pressa samebyn under överenskommelseprocessen för att avverka skog som var nödvändig för renskötseln. Detta genom att sätta egna villkor och premisser på hur skogsbruket skulle ske, som ”samplaneringen” mellan samebyn och SCA behövde anpassa sig till, inom trånga ramar. När samebyn nekade så bröt SCA mot överenskommelserna genom att göra 2000 nya avverkningsanmälningar inom betesområdena och kontinuerlig skog, sådan som aldrig kalhuggits tidigare. Detta resulterade i att Ohredahke drog tillbaka allt samtycke till avverkning i deras kärn- och nyckelområden, något som SCA inte respekterade och fortsatte försöka avverka utan samtycke, i strid mot FSC-överenskommelsen (Forest Stewardship Council – ett internationellt råd som verkar för regleringar av skogsbruk) och urfolksrätten.1
I nuläget har SCA lämnat organisationen FSC för att kunna bryta mot urfolksrätten ännu mer öppet utan konsekvenser. Skogsföretagen spelar en stor roll i den koloniala politik som förs gentemot Sápmi av den svenska staten.
Utöver de koloniala relationerna i skogsbruket så är den ekologiskt ohållbar och faller på egen merit. Deras främsta metod för avverkning är kalhygge, att man hugger ner alla träd inom ett bestämt område. Detta görs för att maximera virkesproduktionen men kommer med extrema kostnader för allt liv i ekosystemet. SCA har också gång på gång försökt eller lyckats med att avverka skog med högt naturvärde, skog som de enligt lag inte får röra då detta har katastrofala konsekvenser för den biologiska mångfalden, naturvärdet, klimatet och bland annat renskötseln. Efter ett område har kalhuggits så har den invasiva contortatallen odlats istället för inhemska arter, detta har haft mätbara negativa konsekvenser på skogarna, då arter som har en viss ekologisk nisch i nordiska barrskogar har mycket sämre möjligheter i contorta-skogarna. Att avveckla contortatallen var av denna anledning en av Ohredahkes krav för att återuppta en överenskommelse om avverkning med SCA.
De svenska miljöorganisationerna brister i sin respons gentemot skogsföretagen. De försöker se det på ett humanistiskt vis och anklaga de som styr företagen för moraliska fel, detta då de inte har brutit ur ramverket av den borgerliga ideologin. I huvudsak så ser de ofta konflikten mellan sig själva och individuella aktörer och inte mellan folket (arbetarklassen och förtryckta minoriteter, i detta fall samerna) och det kapitalistiska systemet. Som resultat ser de inte klasskampen som ligger i grunden för miljökampen.
Med Fältbiologerna som exempel går styrelsens linje i praktiken ut på att organisationens huvudsyfte ska vara att utbilda makthavare, för att på så vis påverka deras agerande.2 Det innebär att det politiska arbetet bland folket (demonstrationer, utbildningar, träffar osv.) blir underordnat arbetet bland politiker i borgerliga partier. De vill att en styrelsemedlem i Fältbiologerna skall vara expert på klimatet och i denna roll skall medverka på panelsamtal och möta med lokalpolitiker för att övertyga dem i första hand, istället för att verka för ett tryck underifrån. Ett annat sätt som denna linje manifesterar sig på är genom att exportera den politiska verkan till riksdagspartiers ungdomsförbund, tanken är att man utbildar dem för att gå till kamp för sin sak istället för att själv ta kampen.
Att Fältbiologerna är beroende av bidrag från staten samt andra offentliga aktörer innebär att de blir begränsade i sin politiska handlingskraft. Den allmänt låga politiska nivån resulterar i en konsolidering av en högerlinje inom förbundets ledning motståndslöst.
En annan betydelsefull rörelse nära i minnet är Fridays for Future. Fridays for Future följde till stor del en ”vänster”-linje och tillämpade en ultrademokratisk ordning. De valde att inte skapa en organisation för att istället verka som en ledarlös rörelse. Detta var en stor bristpunkt som resulterade i att aktivitetsnivån minskade runt om i landet, speciellt i samband med Covid-19. Anarkistiska organisationsmetoder, bristen på organisering, disciplin, och genuin demokrati ledde till rörelsens undergång i allt förutom namn. I nuläget finns det endast några få och små lokalklubbar kvar, bland annat i Stockholm där rörelsen föddes.
Den svenska miljörörelsen bör bryta sig ur den idealistiska synerna att förändring sker i maktens salar, att man endast behöver med moral och ekonomi övertyga makthavarna och att man inte behöver organisera sig för förändring. Vi bör istället förlita oss på folket, föra våra handlingar genom folket och med dess stöd, både ideologiskt och ekonomiskt. Att organisera oss och sätta politiken i styre och öka den politiska nivån är de främsta uppgifterna som står framför oss för att kunna vinna nya segrar, att politiskt engagera och utveckla massorna i organisationen som helhet för att skapa en politisk medveten, slagkraftig och socialistisk miljörörelse som kan vinna nya segrar.
Ty förändring ges inte ovanifrån ned till folket, utan den kommer underifrån, och massorna skapar historian. Klimatkamp och klasskamp kan inte föras i ett vakuum, isolerade från varandra, utan är flätade samman i en.
.
- https://www.greenpeace.org/static/planet4-sweden-stateless/2025/01/848947d1-uttalande-till-sca-ohredahke-sameby.pdf
- https://drive.google.com/file/d/1BGskRUbl6z3t5AKd-UmfF8VSbotSzKNr/view (Fältbiologernas strategi 2024-2028, underrubrik Förändringsteori)