.
I en värld där vi har kommit att se oss själva som separerade från naturen, samtidigt som vi behandlar naturen som en egendom i en sådan utsträckning att vi orsakar mer och mer oåterkallelig förstörelse, anser vi att det är viktigt att presentera vår syn på vägen framåt.
Naturen är lika mycket en källa till rikedom
Enligt borgerliga ekonomer är mottot fortfarande ”Arbete är källan till all rikedom och all kultur”. Men naturen är lika mycket en källa till all rikedom. Genom att hävda att ”Arbete är källan till all rikedom och all kultur” försöker borgerskapet avleda uppmärksamheten från det grundläggande faktum att allt arbete måste utföras under faktiska materiella förhållanden (inklusive naturen och fabrikerna). Den som äger dessa materiella förhållanden äger också arbetskraften och kan därmed exploatera båda. Men om vi tror på den borgerliga myten att arbete är den enda källan till all rikedom, så kan alla som kan arbeta producera rikedom, vilket är ett rent idealistiskt och metafysiskt argument som döljer de materiella förhållanden under vilka arbetarna, ägarna av arbetskraften, utnyttjas, precis som naturen. Både arbetskraften och naturen blir exploaterade, förstörda och deformerade under privategendomen.
Klimatkatastrofen är skapad av människan
Oavsett om vi väljer att kalla detta stadium för ”postkapitalism”, ”imperialism” eller ett döende, självförstörande systems ryckningar, är en sak klar: vi befinner oss i det kapitalistiska systemets mest avancerade stadium, där oligopol genererar vinst, inte bara från sina egna reserver utan också från kolonialism, genom att utnyttja och exploatera de mest utsatta.
Även idag hävdar borgerliga förespråkare att den naturförstörelse eller klimatkatastrof vi upplever kan härledas till jordens naturliga cykler, trots att alla vetenskapliga studier visar något annat. Klimatförändringen är en logisk följd av kapitalismen, inte en bugg. Den klimatkatastrof vi nu står inför är skapad av människan, den är naturens hämnd på människan. Att lägga ansvaret för denna förstörelse på naturen själv är ett annat borgerligt argument. Det försöker att dölja exploateringen av miljön som bär huvudansvaret för miljökatastrofen.
Varje ”seger” som människan vunnit över naturen har medfört – och medför fortfarande – nya oförutsedda effekter som skapar fler problem (t.ex. avskogning av bergssluttningar som leder till svåra översvämningar och fler skadliga jordskred i dalarna därtill). De här konsekvenserna är en ständig påminnelse om att människan inte härskar över naturen som kolonisatörer eller som främlingar till de här ekosystemen, utan att vi är en del av naturen och lever omgivna av och inuti den.
Den nuvarande klimatkrisen är ett resultat av många års kapitalistisk exploatering, som fortsätter än idag, där kostnaderna för människor och natur ses som ett oundvikligt och rimligt pris för den kapitalistiska bourgeoisiens vinster. Hittills har de flesta uttryck för klimatkatastrofen ägt rum i områden med folk som redan varit förtryckta (offer för imperialistisk plundring av billig arbetskraft, flyktingar, ursprungsbefolkningar, arbetare, bönder, kvinnor), till exempel genom att bruka gifter för utvinning och produktion av multinationella företag som vill utnyttja alla naturresurser och arbetskraft, men också på grund av den sårbara infrastrukturen i sådana områden, vilket har gett upphov till begreppet ”klimatflyktingar”. Forskning visar tydligt att majoriteten av klimatflyktingarna är kvinnor och barn; i många delar av världen är det kvinnorna som bär huvudansvaret för att skaffa vatten, bränsle och mat till sina familjer, men deras miljöarbete är ofta osynligt eller undervärderat och deras röster saknas i beslutsfattandet om miljöfrågor. På senare tid har den pågående krisen också börjat påverka västvärldens imperialistiska länder, men majoriteten av offren är fortfarande de mest utsatta och fattiga, som inte har samma rörelsefrihet eller tillgång till räddningslösningar som överklasserna.
Det finns en viss absurditet i den kapitalistiska varuproduktionen, eftersom den inte är organiserad för att tillfredsställa berättigade mänskliga behov, utan snarare drivs av konkurrens mellan företag och stater, som till följd av spelteorins dilemma är ”tvingade” att agera inom det nuvarande kapitalistiska systemet utan att ta hänsyn till de långsiktiga effekterna. När det gäller miljön gör kapitalismens konkurrenslogik det omöjligt att avstå från exploatering eller förstörelse.
En hälsosam, livskraftig miljö och social rättvisa är nära sammankopplade. Det innebär att den globala uppvärmningen inte bara är en vetenskaplig fråga, utan också en klassfråga. Det kan inte finnas någon hållbar framtid utan ett slut på kapitalismen, eftersom dess kärna är exploatering av både naturresurser och arbetskraft.
Klyftan mellan människan och naturen
De exploaterande sociala processer som kapitalismen systematiskt har etablerat skiljer människan från naturen. Strävan efter profit underordnar naturen och människans interaktion med den. Kapitalismen har kopplat bort massorna från den dialektiska ömsesidiga enheten med den materiella värld vi lever i.
Denna separering stöds också av ett spontant småborgerligt sätt att tänka på hur människor aktivt övertygar sig själva om sin brist på personligt ansvar, till exempel när man placerar auktoriteten över sina handlingar någonstans högre upp i kedjan, vilket antyder att man inte har något att säga till om eller något sätt att påverka sin omgivning (t.ex. ”Jag gör bara mitt jobb”, ”det finns inget jag kan göra”, ”om jag inte köper den omtvistade varan kommer någon annan att göra det ändå”). På så sätt blir folkets tankesätt präglat av underkastelse, hopplöshet och delaktighet. Det är precis vad som händer när vi är överarbetade och inte har någon energi eller vilja kvar att bli medvetna, organisera oss och agera, och det är precis vad den härskande klassen vill att vi ska känna.
Men människor är en del av naturen, och en dikotomi mellan det ena och det andra är bara kontraproduktivt när det gäller att analysera och hitta lösningar för att motverka de effekter som hittills uppstått. Det kapitalistiska systemet har skiljt oss från naturen, placerat oss i betongstäder som är avsedda för effektiv produktion och konsumtion, och fått oss att tro att vi inte behöver naturen. Vi är inte en separat enhet från resten av naturen och vi härskar inte över resten av naturen, och vi är inte heller nödvändiga för överlevnaden av alla naturliga arter och ekosystem. Vi är dock knutna till naturen och vårt välbefinnande beror på naturens välbefinnande – och vi måste agera i enlighet med detta.
Kapitalistisk förstörelse kontra modern teknik
Även om alla småborgerliga forskare hävdar att miljökatastrofen är människans verk, skyller de katastrofen på den moderna tekniken.
Det råder ingen tvivel om att modern teknik är skapad av människan, men när vi helt enkelt skyller katastrofen på den moderna tekniken döljer vi den roll som kapitalisterna spelar (nu mer tydligt än någonsin) i den katastrofala utvecklingen.
Klimatkatastrofen avser främst ett visst förhållande mellan människor och naturen, och inte ett förhållande mellan ting och naturen. Modern teknik ägs och kontrolleras av kapitalistklassen. Den används för att generera vinst. Bruket av tekniken är oansvarigt. Det är inte konstigt – om kapitalisterna låter sig själva exploatera arbetare och människor, varför skulle de då inte låta sig utnyttja naturen? Strävan efter maximal vinst får dem att utnyttja modern teknik för att förstöra allt som är lönsamt. Problemet ligger inte i objekten, utan i hur dessa objekt brukas.
Modern teknik är det bästa medlet för att uppnå maximal vinst. Den är dock inte på något sätt den ansvariga faktorn för miljöförstöringen. Det enda syftet med detta barnsliga argument är att dölja girigheten efter maximal vinst. Och oftast är det den akademiska världen som driver argumentet, vilket gör den medskyldig till förstörelsen. I ett socialistiskt samhälle där produktionen inte är inriktad på att generera vinster och naturen får sin rätta betydelse, kommer modern teknik definitivt att fungera som det enda verktyget för att inte bara rädda naturen utan också för att försörja miljarder människor.
Under socialismen kommer förbättringar inom vetenskap och teknik att vara avgörande för att fortsätta förbättra produktionen i harmoni med naturen.
Av ovanstående argument följer att kapitalistklassen, som exploaterar både människors arbetskraft och naturen, är den huvudsakligt ansvarige för miljöförstöringen. Därför måste alla insatser för att försvara miljön rikta sig mot de kapitalistiska förövarna och avslöja det samhälle som de har format för att kunna fortsätta sina miljöbrott och sin exploatering.
Vägen framåt: ”Nedväxt” är inte lösningen
”Nedväxt” är inte lösningen, särskilt inte under kapitalismen, men inte heller under socialismen. Nedväxt innebär att man stoppar utvecklingen av produktivkrafterna för att bekämpa klimatkrisen, eftersom man ser produktionsmängden som den huvudfienden.
När arbetarklassen blir härskaren över produktionen och så småningom avskaffar klasser helt och hållet, kommer den att utveckla och anpassa produktionen för att tillfredsställa alla slags behov. Och ”behov” är relativa – när levnadsstandarden förbättras kommer nya krav att uppstå och nya behov att födas. Kampen för att tillgodose dessa behov kommer att tvinga mänskligheten att fortsätta utvecklas, till stor del genom att främja produktionen.
Lyckligtvis kan detta, efter att kapitalismen avskaffats, göras på ett hållbart sätt, utan antagonism mot naturen – genom långsiktig planering, seriösa undersökningar av potentiella skador på naturen och till och med omfattande projekt som syftar till att stabilisera naturen på ett sätt som inte skulle vara möjligt under kapitalismen.
Idén om ”nedväxt” bortser från att det inte är kvantiteten av produktion utan snarare dess kapitalistiska kvalitet som verkligen hotar naturen. Den föreslår att mänskligheten ska gå in i stagnation efter att ha avskaffat kapitalismen och aktivt förhindra tillväxt. Detta strider mot de grundläggande intressena för att främja mänskligheten efter kapitalismen och underskattar på allvar möjligheten att utveckla produktionen i samklang med naturen.
Det betyder inte att bristen på naturresurser kommer att bli en helt trivial fråga. Den kommer att sätta vissa begränsningar för produktionen, men de här gränserna är relativa och lättare att hantera utanför det kapitalistiska produktionssättet. Till exempel är mycket av dagens återvinning inte lönsam jämfört med utvinning av och produktion med nytt material, och är därför inte en prioritet för kapitalisterna.
I grund och botten kommer den viktigaste frågan under socialismen att bli ”Hur kan vi upprätthålla en hållbar produktion?” snarare än ”Hur kan vi minska produktionen?”
Socialismen som lösning: enhet mellan människan och naturen
Det är omöjligt att få ett slut på klimatkrisen under det kapitalistiska produktionssättet. Den kapitalistiska produktionen utnyttjar naturen utan någon verklig hänsyn till framtiden – dialektiken mellan produktion och natur är i grunden antagonistisk under kapitalismen.
Men detta beror inte bara på att borgerskapet är girigt, utan borgerskapet är ”tvunget” att kraftigt utnyttja naturen för att kunna konkurrera på marknaden. Denna konkurrens kan inte lösas genom att staterna planerar den nationella produktionen, eftersom konkurrensen inte bara är mot inhemska konkurrenter utan också mot internationellt kapital. Endast när vi avskaffar både den privata tillägnelsen av den sociala produktionen och produktionens anarkiska karaktär, och istället planerar produktionen för att tillgodose folkets långsiktiga behov, kan dessa problem verkligen lösas.
Endast inom socialismen, där produktionen inte syftar till att tillfredsställa girighet efter vinst utan till att tillgodose berättigade mänskliga behov, kan klimatkrisen övervinnas. Arbetarklassen har samtidigt den viktigaste strategiska rollen. Proletariatet, som bärare av de mest utvecklade produktionsförhållandena och ägare av den högsta organisationsgraden, kan och måste ta ledningen av en värld där miljön kan bevaras för framtidens generationer. Eftersom klimatförändringarna och den mer omfattande miljökatastrofen inte kan lösas isolerat från frågor som klassexploatering och förtryck, kolonialt och rasistiskt förtryck samt förtryck av kvinnor och HBTQI+-personer, är lösningarna på dessa kriser sammankopplade och samhälleliga och kommer att kräva massmobilisering.
Även om klimatkrisen inte kan lösas under kapitalismen, måste kampen utvecklas under kapitalismen i samband med klasskampen. Krav måste ställas mot kapitalisterna och deras representanter, särskilt när deras handlingar riskerar att orsaka stor skada på kort sikt. Arbetarklassen befinner sig i en unik position för att kämpa mot kapitalisterna, och varje verkligt framgångsrik miljörörelse måste vara intimt kopplad till arbetarrörelsen.
Genom att bygga en värld fri från exploatering av människor och natur kommer de arbetande massorna för första gången i historien medvetet att skapa grundläggande förutsättningar för att den dialektiska enheten mellan människor och natur ska kunna utvecklas på ett gynnsamt sätt. Kampen för denna enhet och det socialistiska samhället måste också omfatta kampen mot patriarkala strukturer och dess specifika former av exploatering.
Den dialektiska enheten mellan människan och naturen är den slutgiltiga lösningen på den miljöförstöring som har skett i alla klassamhällen genom historien. Socialismen är det enda historiska stadium där den dialektiska enheten mellan människan och naturen kan eftersträvas på ett vetenskapligt sätt. Proletariatet, som bärare av den mest utvecklade produktionsformen och den högst organiserade kraften, som inte har något intresse av kapitalismens klassamhälle, kan och måste i enighet med alla förtryckta i världen ta ledningen på vägen mot och i ett sådant samhälle.
Avslutande tankar
Enligt all tillförlitlig vetenskaplig forskning är klimatkrisen orsakad av människan. Men det betyder inte att massorna är ansvariga för den miljökatastrof vi befinner oss i. Samtidigt som lagar införs för att hålla individen ansvarig för sin individuella förorening, accepterar regeringar lobbyverksamhet från oljebolag, konglomerat och multinationella företag, så att de kan undvika skatter och fortsätta exploateringen ostört. Kapitalisternas och de styrande klassernas oändliga, destruktiva strävan efter vinst har fört oss hit. Det är avgörande att vi genomskådar deras lögnaktiga slöjor.
Den kris vi befinner oss i kan inte stoppas genom att enskilda individer gör enstaka livsstilsförändringar, som den härskande klassen vill få oss att tro. Ingen lösning kommer att komma inifrån systemet, och därför måste vi, massorna, arbetarna och de förtryckta, tillsammans organisera oss och kämpa mot den sanslösa exploatering som leder till klimatkris och katastrof för alla, och för att störta systemet. Proletariatet, som inte har något intresse av personlig vinning, uppmanas att samarbeta och leda kampen för ett hållbart och jämställt samhälle.
Växjös Gnistas redaktionsråd
Vi välkomnar debatt, reflektioner och synpunkter – mejla oss på info@vaxjosgnista.se om du vill kommentera eller argumentera mot artikelns ståndpunkter.