Av Reza Arif
Hej kära kamrater,
I samma ögonblick som det fascistiska Israel attackerade Iran, ackompanjerades offensiven av en flod av desinformation, och förvirring – i synnerhet ideologisk – spreds i deras sociala medienätverk. På högersidan har frågor som rör Irans framtida politiska struktur brutit fram. Den häftiga debatten är särskilt hård mellan USA-stöttade fraktioner som Pahlavi-lägret (den forne Shahens son) och Mojahedin-rörelsen.
Samtidigt är vänstern lika splittrad. Diskussionerna spänner mellan vilken roll kommunister borde spela i detta krig, till huruvida vänstern borde stötta den Islamiska regimens kamp för att försvara sig – eller ta vara på ögonblicket som en unik möjlighet att störta den.
Här kommer vi lägga fram några grundläggande synpunkter ur ett marxist-leninistiskt perspektiv:
1. Till skillnad från Israels krig mot Palestina kan denna konflikt inte betraktas som ensidig
Det nuvarande kriget representerar en fortsättning på decennielånga politiska strategier som eftersträvats av båda de fascistiska regimerna – Iran och Israel. Netanyahu-regimens destruktiva och fascistiska natur är välkänd och vida kritiserad. Men det måste också erkännas att ända sen den etablerades har den Islamiska regimen i Iran gjort Israels förintelse och en öppen antisemitism till centrala delar av sin utrikespolitik. Dessutom har den Islamiska regimens bruk av proxy-grupper i Mellanöstern – i synnerhet Hamas – inte varit inriktad på att försvara det förtryckta palestinska folket, utan snarare på att främja den egna imperialistiska politiken och makten i regionen.
Hamas 7 oktober-attack på Israel och de förödande konsekvenserna för Gazas civila visar med all önskvärd tydlighet den ledande linjen bakom denna islamistiska terroristorganisation. Således är detta krig inte ett exempel på hur en fascistisk regim attackerar en annan regim i en defensiv eller demokratisk position. Det är en sammandrabbning mellan två fascistiska nyimperialistiska makter, som båda eftersträvar sin egen agenda på bekostnad av civila.
2. Det här är ett krig även mot massorna
I varje kapitalistiskt krig är det massorna som tvingas betala priset. De första att lida under bomberna och missilerna är de oskyddade civila på båda sidor. Det är en skamlös lögn av den fascistiska israeliska militären att hävda ”vi attackerar militära anläggningar”. Enligt de senaste uppskattningarna har 4432 människor skadats eller dödats – 974 av dessa har dödats – och under samma period har 705 individer arresterats på politiska grunder, alla i Iran, som ett direkt resultat av israeliska flygbombningar. Utöver detta har många fabriker och petrokemiska anläggningar – där arbetare befunnit sig – bombats, och nyligen även Evinfängelset där politiska fångar hålls fängslade, återigen av israeliska flygbomber. Ett iranskt sjukhus raserades också. Dessa är uppenbarligen inte militära anläggningar, och de direkta offren för dessa angrepp är de iranska massorna.
Samma scenario utvecklas för de israeliska massorna under de iranska missilattackerna, men i mindre skala. Att argumentera för att detta är ett slags patriotiskt krig eller att jämföra detta krig med Hitlers fascistiska invasion av andra länder är radikalt felaktigt. Låt oss inte glömma att fram till den 7 oktober hade Iran en egen militär organisation och grupper vid den israeliska gräsen. Iran stöds också av supermakter som det imperialistiska Ryssland och det social-imperialistiska Kina.
3. Internationell lag – en näve skit
Jag är övertygad om att ni är förtrogna med varje aspekt i den här frågan bättre än vad jag är. Jag vill bara belysa händelseutvecklingen för att än en gång understryka de imperialistiska skurkaktiga handlingarna – även mot de långvariga reglerna i deras eget spel. Både Iran och USA befann sig mitt i förhandlingar när den israeliska staten beslutade sig för att attackera. Förhandlingarna avbröts. Efter några dagar klev Donald Trump in och en ny runda förhandlingar planerades i samarbete med européerna. Trump nämnde en tidsram på högst två veckor för dessa samtal. Återigen – när den iranska utrikesministern var mitt uppe i förhandlingar beordrade Trump flygbombningar av Fordow, Natanz och Isfahans kärnanläggningar – trots det faktum att dessa redan befann sig under strikt översyn enligt Föredraget om ickespridning av kärnvapen (NPT) och Internationella atomenergiorganet (IAEA), och inte utgjorde något hot överhuvudtaget mot USA.
Dessa faktum demonstrerar – inte bara den upprepade förvandlingen av internationell lag till ”en näve skit” – utan även hur stark den imperialistiska israeliska statens självständiga roll vuxit sig genom att pressa USA in i ett nytt krig i Mellanöstern. Vi vet alla att USA inte hade planerat för ett nytt krig där, och hur landet sen Trumps invigning fokuserat sina ansträngningar på att avsluta sina småskaliga krig i regionen för att kunna rikta sin tid och energi på att konfrontera sin största rival: Kina. Enligt FN:s stadga är Iran i sin fulla rätt att svara på aggressionen. Trots detta deklarerade Trump att ett eventuellt svar från Iran skulle vara suicidalt för den Islamiska regimen. Avsikten här är inte att försvara den Islamiska regimen, men:
Först: de som förlitar sig på (borgerlig) internationell lag för att lösa djupa sociala nationella/internationella motsättningar måste dra de nödvändiga slutsatserna av denna situation.
Följande: Det som har drabbat den Islamiska regimen kommer inte att begränsas till enbart denna regim.
Även en demokratisk revolutionär stat skulle ställas inför samma öde under liknande omständigheter. Där är därför behovet av att arbeta för internationella revolutioner fortsätter att vara angeläget och grundläggande som strategiskt mål.
4. Oåterkalleliga skador på massornas revolutionära och demokratiska framgångar
Vem som helst med bara den mest basala förståelse av den iranska folkliga motståndsrörelsen mot den Islamiska regimen är medveten om att den har utvecklats under oerhörd press under de senaste decennierna. Under regimens första decennium vid makten avrättades tusentals revolutionärer och kommunister. Under de decennier som följde, och med ideologiskt och politiskt bistånd från antikommunistiska reformister, utplånade regimen de rester av vetenskaplig socialism som fanns kvar hos massorna. Konsekvenserna har varit så djupgående att den del av vänstern som finns kvar, däribland vi själva, ofta talar om ett generationsgap – de nya generationerna i Iran är till stor del obekanta med sin egen historia och förblir omedvetna om historiska nyckelhändelser.
I enlighet med dialektisk lag har massorna och de nya generationerna trots allt gradvis vunnit i erfarenhet och börjat analysera sina egna villkor och upplevelser. Sen den Gröna vågen i Iran 2009 – en höjdpunkt för reformiströrelsen som backades av västerländska imperialister men ändå utmärktes av en stark närvaro av demokratiska krav från politiska organisationer och arbetarorganisationer – har massorna ackumulerat levda erfarenheter som genomskådat att bakom den prestigefyllda fiktionen om deras ”valda” stat döljer sig en skoningslös kraft.
Trots att den Gröna vågen i slutändan slogs ner av den Islamiska regimen tjänade den som en vändpunkt. Bara åtta år senare, under 2017, växte den första explicita anti-regimrörelsen fram. Sin begränsade storlek till trots lyfte den korrekta slagord och, ännu viktigare, var självständigt rotad i ekonomiska missförhållanden. Även denna slogs våldsamt ner.
Två år senare, under 2019, bröt ännu en våg av protester ut som kombinerade både demokratiska och ekonomiska krav. Den var större i utbredning än rörelsen 2017, men mötte brutalt motstånd. Dussintals av dess ledare avrättades, och tusentals dömdes till långa fängelsestraff.
Tre år senare reste sig den briljanta demokratiska revolutionära rörelsen ”Kvinna, liv, frihet” ur askan av sina föregångare. Det var ett landsomfattande uppror och, vilket är betydande, fritt från illusionerna om reformistiska eller av västvärlden påtvingade figurer som Pahlavi.
Nederlaget för ”Kvinna, Liv, Frihet”-rörelsen och avrättningarna av flera av dess nyckelaktörer lärde massorna en djupgående läxa: den Islamiska regimen är en mycket välorganiserad makt – och det är inte vi. För att störta den kan vi inte förlita oss enbart på oplanerade, disorganiserade gatuprotester, utan snarare på våra egna initiativ, hemliga kommittéer, och framförallt på utvecklandet av nya organiseringsmetoder.
Det är precis därför nya metoder för gräsrotsorganisering under fascistiskt repression har eftersträvats bland massorna sen dess – särskilt bland arbetare, studenter och kvinnor. En nyckelmanifestation av dessa nya ansträngningar är framväxandet av grannskapskommittéer och underjordiska arbetarkommittéer.
Man kan tydligt spåra de iranska massornas medvetenhet och den politiska utvecklingens tidslinje. Det iranska folket i synnerhet – och Mellanösterns folk i allmänhet – kan bara etablera genuina demokratier genom sin egen självständiga kamp gentemot deras despotiska regimer. Bara på denna väg kan folket på djupet förstå sina fiender, deras taktiker och strategier, såväl som upptäcka sin egen potentiella makt och kapacitet till organisering. Bara då kommer de kunna bevara och försvara de revolutionära demokratier de etablerat. Denna process – eller mer specifikt, denna kedja av dialektisk utveckling – är ytterst skör då den vecklar ut sig under den inhemska reaktionära regeringens ofattbara fascistiska press och förblir högst sårbar för yttre tryck och sabotage, särskilt i form av imperialistiska interventioner.
Faktum är att det fascistiska Israels senaste attacker har spelat rakt i händerna på den Islamiska regimen genom att avleda massornas uppmärksamhet från inhemska motsättningar. I frånvaron av ett starkt revolutionärt parti har politisk förvirring återuppstått vilket underminerar tidigare starka och enade idéer om kampens väg framåt. Idag har diskussionerna om nya metoder, färska analyser och starka strategier – i utvecklingsstadier, men grundade i vetenskaplig socialism – i stort sett dött ut. Istället bevittnar vi nu djupa splittringar – särskilt inom vänstern – kring frågan om vi bör stötta regimen i deras så kallade ”försvarskrig” mot Israel (en form av högeropportunism), eller se kriget som en unik chans att störta regimen (en form av vänsteropportunism). Det säger sig självt att från och med nu kommer även den mildaste protest – för att inte tala om självständiga arbetarstrejker – att stämplas som israeliskt sabotage och mötas av den hårdaste repression i Iran.
Denna förvirring är utan tvekan en direkt konsekvens – en souvenir – av amerikanska och israeliska militära interventioner.
Än en gång – det kommer att ta år att omorientera uppmärksamheten och energin tillbaka till den revolutionära riktning som stakats ut innan krigsutbrottet.
5. Imperialism för inte med sig frihet – ”Tjäna massorna” måste tjäna som vår ledande princip
Då och då uppmanar enstaka aktörer på yttervänsterkanten – även om de är få – folk och arbetare att ”omvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig!”, ett eko av Lenins berömda slagord. Vi tar särskilt upp den här frågan till debatt därför att den representerar den mest upphöjda ”revolutionära” uppmaningen – draperad i vänsterretorik. De ser den nuvarande imperialistiska konfrontationen som ett tillfälle att störta den Islamiska regimen. Trots att det är absolut korrekt att karaktärisera det här kriget som imperialistiskt, blir uppmaningen ”omvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig” opportunistiskt när det tillämpas mekaniskt, utan en konkret analys av de faktiska förutsättningarna.
Det finns flera kritiska punkter som måste klargöras:
Israel och det amerikanska flygvapnet dominerar för närvarande iranskt luftrum. Den enda komponent som saknas i deras offensiv är markstyrkor kapabla att undanröja deras långvariga regionala motståndare. Det är väl känt att de inte har någon intention att lansera en markinvasion, dels på grund av deras strategiska sårbarheter i Mellanöstern och dels på grund av deras fokusförflyttning mot den globala konkurrenten Kina.
Under sådana omständigheter kommer varje försök att störta den Islamiska regimen i praktiken att tjäna västerländska imperialisters geopolitiska intressen.
Förutom deras spekulativa illusioner om den iranska arbetarklassens och de kommunistiska krafternas nuvarande styrka, förbiser dessa yttervänsteraktörer ett kritiskt faktum: israelisk underrättelsetjänst har redan på djupet infiltrerat den Islamiska regimen – som cancerceller – i stort sett i vartenda statligt organ eller institution. Att tro att regimens fall automatiskt skulle leda till ett arbetarorganiserat eller kommunistiskt alternativ är en farlig illusion. Detta är särskilt missledande med tanke på att Iran för närvarande är omgivet av anti-kommunistiska stater som alla är ivriga att tjäna sina beskyddare i Washington. På tal om denna omgivning är det värt att återigen understryka det akuta behovet av internationella demokratiska revolutioner i Mellanöstern – som en enad front mot alla de imperialistiska block som opererar från utsidan av regionen. Trots den ”Arabiska vårens” slutgiltiga öde så visade den exakt hur mogna förutsättningarna är för internationella revolutionära rörelser i Mellanöstern.
Medan slagordet ”Omvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig” är en absolut sann generell lära av Lenin vad gäller varje imperialistiskt krig, så behöver den fortfarande bli konkretiserad genom det dialektiska revolutionära tankesättet, och inte godtyckligt implementerad genom ett metafysiskt regimförändrande tankesätt.
Ingen förnekar att imperialistiska krig – trots deras förödande konsekvenser – generellt sett kan skapa förutsättningar som försvagar arbetarklassens och massornas inhemska fiender. Men att tillämpa de klassiska marxist-leninistiska lärorna på ett metafysiskt snarare än dialektiskt-revolutionärt sätt bidrar inte till att utveckla kampen. Genom ett sådant vilselett förhållningssätt är det bara att vänta på nästa våg av neo-fascister – handplockade och levererade till massorna av de imperialistiska makterna – precis som Khomeini var på sin tid.
Som vi redan slagit fast: varje genuint försökt till regimskifte av massorna måste ske genom en dialektisk revolutionär process. Detta innebär först och främst att de fascistiska makterna måste störtas av en organiserad kraft bestående av arbetare och massorna själva, inte genom att förlita sig på rivaliserande imperialistiska makters militära insats. Ingen imperialistisk kraft kommer någonsin att ge makten till arbetarklassen eller bjuda in dem att etablera en revolutionär stat efter en regims fall.
För det andra så måste den fascistiska Islamiska regimen elimineras dialektiskt från insidan, inte mekaniskt avsättas från utsidan. Bara de medvetna, organiserade krafterna hos arbetarna och massorna – de som framgångsrikt har besegrat regimen genom sin egen kamp – kan ersätta den gamla ordningen med en sant revolutionär och hållbar ny ordning. Man får inte glömma att under den ”Arabiska våren” – trots dess betydande implikationer – så avsattes inte de reaktionära regimerna dialektiskt, utan mekaniskt. Som ett resultat har en ny rad reaktionärer, uppbackade av imperialistiska krafter, endast ersatt de gamla.
Därför förråder de som hysteriskt uppmanar folket att gå ut på gatorna för att störta den iranska regimen inte bara massorna – de lierar sig med israelisk imperialism.
De förödande konsekvenserna av detta krig överstiger långt och väl förstörelsen av fast kapital, byggnader och hem. Förutom de närmare 1000 människor som dödats har även 750 individer rapporterats arresterade – och många har avrättats – av regimen, med anklagelsen om spioneri för Israel som förevändning. Bland dessa återfinns några välkända revolutionära och demokratiska aktivister. Än en gång – de israeliska attackerna har gett den Islamiska regimen ett förnyat rättfärdigande att eskalera sin fascistiska repression.
Men, historien tar inte slut här. Detta krig – med alla dess destruktiva konsekvenser – har också öppnat ett fönster och avtäckt nya möjligheter för iranska revolutionärer. Även under de drakoniska, fascistiska villkor som den Islamiska regimen påtvingar dem kan iranska revolutionärer fortsätta med förnyat momentum. En avgörande uppgift är att stärka grannskapskommittéer och bygga ännu hemligare underjordiska arbetarklassgrupper under det ledande slagordet: ”Tjäna massorna!”
Av säkerhetsskäl kan de relevanta, specifika taktikerna inte på detaljnivå redogöras för i en publik text. Men, det som ligger framför oss är en vidsträckt arena av allmän debatt, bearbetning av nyligen gjorda erfarenheter och en kritisk analys av revisionistiska och opportunistiska tendenser – från ultrahögern till ultravänstern – som har kommit upp till ytan under kriget. Utifrån detta måste nya revolutionära strategier och taktiker växa fram.
Sen den vetenskapliga socialismens gryning genom Marx och Engels vilar en historisk läxa stadigt i våra händer: utan massornas närvaro, ledd av den organiserade arbetarklassens kraft, kan ingen genuin revolution någonsin blomma!
Reza Aref
Juli 2025
Ursprungligen publicerad som ”Ett brev till det Marxist-leninistiska partiet i Tyskland (MLPD)”